William Faulkner började jag läsa för så där en tjugofem tretttio år sedan. Det var först Soldatens lön och därefter Ljus i augusti och De vilda palmerna. Sedan kom jag av mig, trots att jag fortsatte att samla på mig ett tiotal av hans verk genom att finkamma en del antikvariat i min närhet. Sist kom jag också över Medan jag låg och dog, ett exemplar i den första Panache-serien från slutet av 40-talet som jag fick betala en ordentlig slant för.
Denna bok förblev oläst tills nu i påsken som var. Jag kan säga att den gav mig stor läsglädje och att jag på nytt fick upp ögonen för Faulkners storhet. Den nimbus av en författarnas författare som omger denne nobelpristagare (från 1950) gör honom kanske svårare än han egentligen är. I varje fall beträffande dråpligt och dramatiskt innehåll finns inget övrigt att önska.
Men lätt kan man inte heller säga att han är. Varken sett till hans människosyn, som är mörk och desillusionerad, eller hans texter, som ofta kräver läsarens fulla koncentration och medverkan. Den som hyllar tanken att redan de första sidorna bör locka en att vända blad om det ska vara någon idé att fortsätta, den kommer inte att fortsätta. Men ger man sig till tåls så kommer sammanhangen att visa sig efterhand. Precis som man i verkliga livet inte alltid blir invigd förrän man lyckats lägga ihop ett och ett och två och två, så låter Faulkner röster och synvinklar korsa varandra så att bilden till sist framstår just så sammansatt som den är.
Berättelsen, som är skriven på en sorts talspråk med egocentriska tankesprång, handlar om människor i en proletär lantlig sydstatsmiljö där en kvinna ligger för döden omgiven av sin man och sina fem barn, fyra söner och en dotter. Numera skulle man säkert beteckna dem som "white trash", okultiverade och råbarkade som de ytligt sett är. Det märkliga är dock att Faulkner lyckas kultivera dem som fullt giltiga representanter för människosläktet.
Det är ingen hejd på det elände som drabbar familjen och som har sin givna utgångspunkt i hustrun/moderns borttynande och hennes önskan om att få bli begravd i sin hemstad Jefferson ett antal mil bort. Äldste sonen snickrar på kistan medan hon ännu ligger där och dör, och när hon väl dött och resan ska anträdas utbryter ett förfärligt oväder med skyfall som får floden att svämma över och ta broarna med sig. Vid ett vadställe välter ekipaget, de båda mulorna drunknar och en av sönerna bryter benet. Resan drar ut på tiden och den alltmer stinkande kistan på vagnen får mötande att rygga för deras närmande. En anlagd brand är nära att göra slut på alltsammans, men mirakulöst nog når familjen till sist till målet, bara för att först då upptäcka de att de saknar spadar att gräva graven med. Medan sönerna vänder sig till "kristligt" folk med spadar i sin ägo jagar dottern abortmedel och fadern kan äntligen skaffa sig de nya tänder som han länge saknat. Och inte bara tänder - han hittar omedelbart en ny kvinna som han kan hemföra till sin avkrok i tillvaron.
Ett sådant kort sammandrag ger bara skelettet till händelseutvecklingen, som alltså läsaren delges via korta kapitel där de olika inblandade växelvis bidrar med sina inre monologer. De olika karaktärerna växer fram i både självframställning och i belysning av de övrigas inlägg. Mörka underströmmar av kärleksbrist, otrohet, fromleri, favorisering, incest och allmän hjälplöshet laddar den tragikomiska berättelsen som ändå lyfts av en märkvärdig poesi mitt i grotesken. Man förstår att Faulkner blivit en inspirationskälla för många författare, och inte bara för dem som förknippas med latinamerikansk magisk realism. Jag kommer att tänka på vår egen Torgny Lindgren, även om ingen av dem jag läst i den här genren når de nattsvarta djup av den mänskliga komedien som Faulkner gör.
I endast ett kapitel långt inne i berättelsen har den döende modern ordet. Det hon har att antyda i delvis kryptiska och lite högstämda ordalag om sitt eget och de närståendes liv är ungefär så långt från uppbyggligt tal som man kan komma. Orden själva är urgröpta på mening.
Han hade ett ord också. Kärlek, kallade han det. Men jag hade länge varit van vid ord. Jag förstod att det ordet var som de andra: bara en form att fylla ut en brist med, och att när tiden var inne skulle man inte behöva något ord för det inte mer än för stolthet och fruktan.
- - -
En dag pratade jag med Cora. Hon bad för mig för hon trodde att jag var blind för synd och ville att jag skulle böja knä och be jag också, för folk som synd bara är ord för, för dem är frälsning också bara ord.
(Medan jag låg och dog, Bonniers, 1948, övers.: Mårten Edlund)
Noga sett och läst är nog detta en riktigt hemsk bok, naturligtvis långt hemskare än värsta spänningsromanen i pocketshoparnas bestsellerhyllor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar