Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 30 september 2009

Bonannus av Pisa

Det finns många märkvärdiga portar och inte bara i Florens. Ghibertis storartade verk - "paradisets port" - till baptisteriet i Florens har jag tidigare skrivit om i min förra blogg (här).

Nästan alla turister i Pisa står och tittar upp mot det lutande tornet med ryggen mot en av de vackraste bronsportar jag någonsin sett. Det gäller den av domens portar som vetter mot tornet och vars upphovsman är arkitekten Bonnanus, han som också gjorde ritningen till tornet. Vi talar nu om 1180-tal. Man kan se portarnas placering till vänster i bilden här:

Den nedersta bilden visar en detalj, en scen som skildrar födelsen i Betlehem. Kan tyckas vara skulptur av ett väl grovt och enkelt utförande jämfört med den mer sofistikerade renässans som Ghiberti representerar. Men titta en gång till! Är inte detta en mästerlig, nästan modernt stiliserad framställning som starkt och enkelt lyckas förmedla något både naturligt och drastiskt om den legendariska situationen. Bonnanus som en bättre sorts Bror Hjort, ungefär.

Grottan med barnet i krubban och vakande oxe och åsna. Maria trött och vilande. Josef tankfull med huvudet i vänster hand. Ett par baderskor som stjälper vatten i ett kar. Och därovan fåren med de musicerande herdarna i sina toppluvor och änglarna med sina välsignande gester.


Bonannus av Pisa var namnet. Han borde bli berömd för mer än tornet.

(Bilderna är klickbara för detaljgranskning)

tisdag 29 september 2009

Tornet i Pisa

Det torn som sedan hundratals år gjort Pisa världsberömt är nu ett minne blott. Som lutande torn, vill säga. Tornet finns kvar, men som framgår av nedanstående bild är lutningen inte längre mycket att skryta med. Det finns ett före och ett efter, här som i många andra sammanhang.

För övrigt är det inte bara detta torn som lutar i Pisa. Även kampanilen som hör till kyrkan San Nicola lutar. Detta har man dock sedan länge åtgärdat genom ett mycket radikalt grepp; man har helt enkelt byggt in klocktornet i den omgivande bebyggelsen. Även denna lutning är efter den åtgärden knappt märkbar.


Det finns uppenbarligen flera sätt att åtgärda problemet med de leriga och instabila grundförhållanden som Pisas bebyggelse vilar på, ett problem som Pisa för övrigt delar med Uppsala. Jag påstår dock inte att min metod för tornupprättande är den enda eller ens den bästa.

Om man vill kontrollera det berömda tornets lutning genom ett eget besök rekommenderas ett nattligt sådant. Min inledande rekognocering skedde tillsammans med ett par kongresskolleger en kväll mot midnatt då vi kunde fritt spankulera omkring på det så kallade mirakelfältet med endast cikadorna i sällskap. Tornet, domen och dopkapellet svagt belyst, eller om det nu var det i marmorn lagrade solljuset som strålade från de fantastiskt vackra byggnaderna.

söndag 20 september 2009

Liten bloggpaus




Det lutar åt Pisa.

Eftersom jag är bortrest nästa vecka är jag frånvarande även här under dessa dagar.

Jag ska till Pisa och bland annat göra ett djärvt försök att räta upp det där bedrövliga tornet som lutat så illa alltsedan det började byggas på 1100-talet. Hittills har ju italienarna bara försökt förstärka grunden på olika sätt så att det inte ska falla omkull. Förmodligen nöjer man sig med detta därför att man annars är rädd för att hela intresset för detta torn dramatiskt skulle minska.

Jag gör i alla fall ett försök och återkommer med en rapport.

onsdag 16 september 2009

Noter med posten

Ett så oerhört välkommet avbrott! Att mitt i en vecka som är överlastad med undervisning och annat arbete komma hem och finna en efterlängtad avi på hallgolvet. Noterna från Allegro Music finns att hämta på ett av postens utlämningsställen, och glad och förväntansfull känner jag hur all trötthet blåser bort som ett kolapapper i höstvinden.

Jag vänder alltså i dörren och hämtar det tunna paketet, vars innehåll är delvis obekant. Visserligen kan jag erinra mig vilka tonsättare jag satsade på, men jag har "köpt grisen i säcken", dvs. beställt dessa noter utan att veta hur de ser ut och kan tänkas låta.

Allegro Music, som finns i England, har ett mycket rikt utbud på nätet, en lång lista som naturligtvis är oerhört frestande för den som i likhet med mig tycker det är spännande att hitta ny musik av mindre kända tonsättare. Sådant är ju nästan omöjligt att komma över på annat sätt numera.

Jag fann till exempel att den schweiziske tonsättaren Othmar Shoeck (1886-1957) komponerat Zwei Klavierstücke, op. 29, i ett häfte som jag omedelbart kryssade för. Det ena stycket visar sig ha titeln Consolation, det andra Toccata. Det förstnämnda är precis av den karaktär som jag hoppades på - ett klangfullt, mycket kromatiskt, mycket senromantiskt stycke i lugnt tempo som verkligen förmedlar något av det som titeln anger. Toccatan får jag ta itu med senare; den kräver teknisk instudering av ett mer tidskrävande slag.

Så fanns i paketet även tretton små pianostycken, op. 68, av Vincent d´Indy (1851-1931), den franske sekelskiftes-kompositören som jag skrivit lite om tidigare (här). Här finns pärlor som jag redan ser att återkommande putsning kommer att ge en oemotståndlig lyster. Till exempel det för årstiden passande stycke som heter En Automne. Men även Chant triste.

I CD-revyn i radions P2 i söndags nämnde pianisten Bengt Forsberg i samband med Gabriel Faurés pianokvintetter att denne skrev musik som hade en alldeles egenartad harmonik. Detsamma kan faktiskt sägas om d´Indy, som också tar mycket djärva och säregna kliv i harmoniken. Det gäller för både Fauré och d´Indy att man får se upp med vilken tonart man befinner sig i så att man inte går bort sig bland alla # och b, för då går skönheten snabbt förlorad. Även rytmiskt älskar d´Indy förskjutningar som hela tiden gör musiken originell och spännande. Fransk kammarmusik är sällsynt spännande. Och d´Indy är verkligen värd att uppmärksammas mer än vad som är fallet.

Sist men inte minst även en tjeck i försändelsen, nämligen Vítezslav Novák (1870-1949) med Serenader, op. 9. Strofer ur kärleksdikter bildar motto för var och en av de fyra serenaderna. Dess dur (5 b) har varit en favorit-dur alltsedan jag började spela som ung, men här finns även ett stycke som går i ass-moll, dvs sju b, vilket man mycket sällan stöter på. Men när jag väl konstaterat detta finner jag plötsligt att även d´Indy har ett avsnitt i ett av sina småstycken i samma exklusiva tonart, och - lustigt nog - gäller detta även för Schoecks Toccata. Det vilar onekligen en speciell stämning över de tonartssvävande klangvärldar som man vid förra sekelskiftet och en tid framöver experimenterade med. Och inte bara i Frankrike.

onsdag 9 september 2009

måndag 7 september 2009

Libera me


Den enda av årets Östersjöfestivalkonserter som jag åhörde på plats var Giuseppe Verdis Requiem, som satte punkt för festivalen denna gång. Jag råkade befinna mig i Stockholm i andra ärenden och kunde avsluta dagen med en promenad i riktning mot Berwaldhallen. Jag gjorde det i den glada förvissningen om att den musikupplevelse som väntade knappast kunde bli någonting annat än ryslig - förskräcklig och helt underbart ryslig. En dödsmässa är ju vad det är fråga om, och när Verdi på allvar tar itu med ämnet som en hyllning till den beundrade författaren Alessandro Manzoni så sparar han inte på krutet. Mässan blev ett drama som inte för inte har liknats vid ett operaverk med tanke på det väldiga uppbådet med stor orkester, stor kör och fyra solister. Någon lustigkurre har till och med betecknat detta som hans allra bästa opera, vilket nog ändå måste betecknas som en något missvisande överdrift.

Det finns i musikhistorien ett antal mycket olikartade tonsättningar av denna katolska gudstjänstritual för den bortgångna själens eviga frid. Johannes Ockeghem var tidigt ute i sitt 1400-tal, och hans version hör till en av den tidiga musikens allra ljuvligaste skatter. Mozarts Requiem är väl jämte Verdis och Gabriel Faurés de som är mest kända, och dessa tre verk hör märkligt nog också till de mest kända och älskade klassiska musikverken över huvud taget. Den meditativa lyriken hos Fauré, som ju utelämnar Dies Irae (vredens dag), utgör ena polen i en spännvidd som i den andra har Verdi och Hector Berlioz, den som i både styrkeuppbåd och kraftfulla effekter möjligen kan tävla med Verdi. Brahms´ underbara Ein deutsches requiem placerar sig väl någonstans däremellan. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt att dessa dödsmässor blivit så kända och älskade; flera tonsättare har visat något av sin bästa förmåga i just ett sådant verk.

Den våldsamt stegrade fruktan som Verdi i Dies Irae-avsnittet låter orkestern tillsammans med kören välla fram är förvisso operamässig (morrande fagotter, rytande basuner, smattrande trumpeter och vinande stråkar skjuter ut tonkaskader som från en fyrverkeriramp!), och det har också frestat filmmakare till sound tracks ungefär på samma sätt som delar av Carl Orffs Carmina Burana också har missbrukats. Men verket är rikt på kontraster och kören har även flera partier av innerlig skönsång som uppgift. Det sägs att sista satsen, Libera me, var den katolska bön som berörde Verdi mest, och det var den han först komponerade i samband med tonsättarkollegan Rossinis bortgång. Den satsen innehåller embryot till verket som helhet, och när Verdi slutligen låter allt utmynna i sopranens lågmält dramatiska bön på samma ton om frälsning från den eviga döden, kommer till sist kören in med sitt instämmande i stilla pianissimo: Libera me, libera me!

Jag hörde detta verk live senast för några år sedan på samma plats, med samma orkester och samma kör. Den gången var det Manfred Honeck som dirigerade med andra solister, och samtliga gjorde sedan en formidabel succé under en turne i USA med samma program. Jag minns den konserten som kanske den bästa jag hörde med Honeck, den förre chefdirigenten för Radiosymfonikerna.

Även nu under Daniel Hardings ledning blev det en bra konsert, men i minnet framstår ändå den förra konserten som en starkare upplevelse. Kanske för att den katolske Honeck förlänade verket en starkare sakral prägel utan att för ett ögonblick mildra dramatiken, medan Harding mera litade till det mäktiga operamässiga fyrverkeriet. Under alla omständigheter är det ett verk som man, om så krävs, gärna tar en lång promenad, en besvärlig omväg eller gör en resa enkom för att lyssna till.

onsdag 2 september 2009

Minnets bryggor

Om några veckor är det dags för Akademien att tillkännage årets Nobelpristagare i litteratur, denna gång genom den nye ständige sekreteraren Peter Englund. Jag har efter semestern ägnat några sensommar-veckor åt förra årets pristagare, J M G Le Clezio, närmare bestämt åt hans största verk på senare år, ja, kanske hans största verk över huvud taget. "Allt är vind" heter boken, som även om det vore den enda han skrivit är värd ett sådant pris.

Det här är en bok som hela tiden har något väsentligt att berätta om livets skiften och obönhörliga gång, historier som genom flera generationer bildar en rik väv av stora och små händelser som tillsammans ger en bakgrund till författarens egen livsväg och livshållning.

Den börjar som en skildring av huvudpersonens, den unge Jeans, liv i Nice och interfolieras av skildringar från förfädernas efterrevolutionära Frankrike och senare emigration och koloniala liv på Maurititus, det senare speglat genom de gnistrande klara minnen som gammelfastern Catherine återger och som Jean fascinerat tillägnar sig. Men boken följer även sin huvudpersons egna förflyttningar i världen, och här finns mycket träffande beskrivningar av såväl pubertetens pockande driftsliv som de äldres uppgivenhet och kroppsliga förfall, av såväl kärlek som hat, av både frejdighet och stukat livsmod. Krigets vanvett skildras, men också livsbejakelse och de förlorade paradisiska undantagstillstånd som till sist ändå är möjliga att återskapa och förmedla som minnen. De sinnliga iakttagelserna, liksom mångfalden av de mer eller mindre grymma och tragiska livsöden som passerar revy, återges med en precision som ända in i uppräkningen av ortsnamn och egennamn bevarar ett i grunden sinnligt förhållningssätt till världen. Det utesluter inte känslomässiga laddningar, även om de på sätt och vis filtreras genom den förflutenhetens melankoli som kanske kan sägas vara ett signum för denna prosa.

När den unge Jean invigs i de försokratiska filosofernas fragmentariska tänkespråk av en filosofiskt lagd vän som sedan blir ett offer i Algerietkriget, blir det något som kommer att följa honom genom livet. Allt är vind - och via sina återskapade minnen, och minnen av minnen, ger Le Clezio denna suggestiva metafor ett påtagligt och inte bara filosofiskt innehåll. Han har skrivit en bok om minnena som bryggor till det förflutna och bland de förstrykningar jag gjort vill jag till sist citera följande (ett citat som jag nu plötsligt märker även finns på bokens baksida):

Minnet är inte abstrakt, tänkte Jean. Det är ett stoff, en lång fiber som rullas kring verkligheten, fäster den vid avlägsna bilder, förlänger vibrationerna och fortplantar dem till kroppens nervsystem. Då var Catherines röst inte kylig, ironisk eller bitter längre. När Jean lyssnade kände han igen Charles Marros tonfall och ännu längre tillbaka Jean Eudes, den man som hade kämpat för revolutionen och haft mod att resa till andra änden av världen för att börja ett nytt liv med kvinnan han älskade. ("Allt är vind", Grate, 2007, sid 87)