Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 31 maj 2009

Dussman - ett kulturnäste




Jag har tidigare prisat Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin, ett paradis för musik-, skiv- och bokälskare. Här finns ett större urval av både cd, DVD, böcker, noter och partitur än vad man finner i motsvarande butiker i andra europeiska storstäder. Dessutom håller man öppet alla veckodagar utom söndag - ända till klockan 24.00!

Jag ägnade ett par timmar framför allt åt avdelningen med noter för piano. Visserligen fanns inte allt det jag satt upp på min lista, men jag föll som vanligt för annat också. Det är alltid lika roligt att upptäcka nya kompositörer eller att kompositörer man inte visste komponerade för piano faktiskt har gjort det.

George Bizet (1838-1875), till exempel. Hans berömmelse vilar egentligen på ett enda verk - operan Carmen - men det är ju å andra sidan världens mest kända och möjligen också mest spelade opera. Vem kunde ana att han komponerade ett antal Lieder ohne Worte under titeln Bilder vom Rhein? Inte jag i alla fall. Mycket passande att detta Mendelssohn-år (han föddes för 200 år sedan) hitta ett sådant häfte, som givetvis var menat som en hommage till den tidigt bortgångne kollegan i Berlin. Mendelssohn dog 1847, endast 38 år gammal, då Bizet alltså endast var 9. Det rör sig verkligen om stycken som mycket väl kunde ha skrivits av Mendelssohn själv; de är till karaktären så lika hans att de faktiskt skulle kunna ses som ett slags musikaliska pastischer. Alls ingen märkvärdig musik, men småtrevliga bekantskaper trots allt. Jag ser nu på nätet att Bizet skrev även annat för piano, så kanske har han skrivit något lite mera upphetsande än detta också.

En fortfarande alltför okänd kompositör är Franz Schmidt (1874-1939), en wienare som också han skrev ett par operor, men som mest gjort sig känd för sina symfonier och sin kammarmusik i senromantisk stil. Han skrev även några få verk för piano, bland annat en pianokonsert, och det han skrev för detta instrument var tillägnat Ludwig Wittgensteins bror Paul, som ju gått till historien som pianisten som förlorade högerarmen i första världskriget och som fick flera olika tonsättare, bland annat Ravel, att skriva vänsterhandsverk åt sig. Den klarinettkvintett som Schmidt skrev mot slutet av sitt liv innehåller en märklig sats där pianisten ensam spelar ett intermezzo i fiss-moll. Detta intermezzo hittade jag nu arrangerat för båda händerna. Det är ett märkligt stycke musik, starkt kromatiskt i tunga, dissonanta ackord som så småningom övergår i läckra trioler, dock hela tiden med bibehållande av den sorgmodiga stämningen. Schmidts musik spelas glädjande nog alltmer, och nyligen har hans första symfoni kommit ut på en Naxos-cd med Malmö symfoniorkester under ledning av Vassily Sinaisky. Rekommenderas varmt. Den fjärde symfonin är ett ännu mer imponerande verk. Jag har en gammal inspelning med Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna som hittills stått sig mycket bra. Ändå väntar jag med spänning på vad Sinaisky och malmöiterna kan tänkas åstadkomma i fortsättningen, och särskilt då med den fjärde symfonin.

En annan senromantiker, samtida med Schmidt, som snart skulle slå följe med Arnold Schönberg och den allra modernaste tonkonsten var Alban Berg (1885-1935). Nu har man grävt fram och utgivit hans tidiga stycken för piano - Frühe Klaviermusik, Heft 1 - som väl bör betraktas som övningsstycken under den tid han var kompositionslärling hos Schönberg. Det är alltså ännu fråga om senromantik i samma anda som den som Schmidt aldrig övergav. Jag blev omedelbart stormförtjust i dessa små stycken, oftast i molltonarter och med i ett par fall mycket fina variationer på ett tema. Berg var ju en obotlig lyriker även när han gav sig tolvtonstekniken i våld. Tänk bara på den vackra violinkonserten, komponerad till "en ängel"!

I övrigt fyndade jag nothäften även av Bela Bartok, Jean Francaix, Benjamin Britten, Erich Wolfgang Korngold, Nikolaj Medtner och några till. Och så gjorde jag en upptäckt av en kvinnlig tonsättare som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag återkommer till henne.



onsdag 27 maj 2009

Tysklands vackraste röst och alla de andra

Nyligen hemkommen från Berlin plockar jag bland mina kamerabilder och märker att mycket helt riktigt handlar om musik. Vid spårvagnshållplatsen, i närheten av den av vänner hyrda bostaden i Prenzlauer Berg där vi bodde, stod ovanstående affischpelare med annonsen om Tysklands vackraste röst. Jonas Kaufmann är namnet och han tillhör operavärldens mest firade tenorer för närvarande. För bara ett par år sedan när jag hörde honom på Metropolitan i New York (i rollen som Alfredo i La Traviata) var han en för mig helt okänd sångare, som dock gjorde ett mycket starkt intryck både sångligt och som skådespelare. Karln är ju dessutom bildskön och passade utomordentligt väl i just den rollen.

Nu dök han upp även i verkligheten i samband med Tysklands 60-åriga Geburstag som råkade infalla i lördags och firades som en folkfest i Tiergarten från Brandeburger Tor och längs hela Strasse des 17. Juni fram till Siegesäule. I ena änden sjöngs traditionella tyska låtar i den omisskännliga stil som bland annat förutsätter en käck blåsorkesters käcka arrangemang. Oset från de tillfälligt uppsatta tälten skvallrade om korv på både längden och bredden och solen behagade stråla som om högsommaren redan var ett faktum.


I andra änden - mot Brandeburger Tor - tätnade folkmassan framför ett jättelikt podium där Staatskapelle Berlin under sin chefdirigent Daniel Barenboim framförde Beethovens nionde symfoni, den som genom slutsatsen och Schillers Ode an die Freude, blivit en symbol för det nya Europa och inte minst Tysklands enande i samband med murens fall då ju Leonard Bernstein uppförde samma verk på samma plats. Det har ju för övrigt om endast några månader gått 20 år sedan denna remarkabla händelse inträffade. I solistkvartetten denna gång fanns - ja, just det! - Jonas Kaufmann.


Det finns mer än en vacker röst i detta genommusikaliska Berlin som väl bara har London som tuff utmanare vad gäller rikedom i utbudet av opera och klassisk musik. Det delade Berlin utvecklade på vardera sidan av muren storartade orkestrar och scener som vid återföreningen kvarstått och nu ter sig som en mångfald av imponerande slag.

Biljetterna till Claudio Abbados konserter sålde slut på nolltid, men till en annan konsert med Felix Mendelssohns oratorium Elias - ett stort verk som jag faktiskt inte ens hade hört på skiva tidigare - fanns det biljetter. Även här ingår en solistkvartett och den sonore basbarytonen Thomas Quasthoff sjöng huvudrollen som Elias. Det är förstås i sig gripande att bevittna den mänskliga triumf som det innebär att en gravt neurosedynskadad människa som denne Quasthoff kan göra en sådan lysande kariär som han gjort.
Konserten hölls i Philharmonie, som uppenbarligen är ett väl utnyttjat konserthus. Philharmonisches Chor och Konzerthausorchester Berlin hann nätt och jämnt packa ihop och ge sig av innan Berlinfilharmonikerna och Abbado skulle inta scenen klockan halv åtta.
Ett återbesök på Staatsoper stod också på programmet. Denna gång med Giuseppe Verdis Maskeradbalen, versionen som utspelas i Boston, och alltså inte Stockholm med Gustav III som offer. Staatsoper är hemmadiket för Staatskapelle, som denna gång dirigerades av Philippe Jordan.

Iscensättningen var modern och framflyttad i tiden på det onödiga sätt som är alltför vanligt nu för tiden. En amerikansk nöjeslokal fick bilda bakgrund till samtliga akter, men det märkliga var att man snart utan större möda kunde bortse från detta. Verdi är alltid Verdi, en trollkarl av guds nåde, och med den smått fantastiska orkestern och de lysande solisternas insatser så blev det musikaliskt sett en av de bästa operaföreställningar jag bevistat på länge. I huvudrollerna som Riccardo och Amelia sjöng en ung polsk tenor vid namn Piotr Beczala respektive en amerikanska med det nordiskt klingande namnet Catherine Naglestad. För min del var det även denna gång fråga om idel nya bekantskaper som jag lägger på minnet fullkomligt övertygad om att vi här har med kommande storstjärnor att göra. Jag blir nästan tårögd på nytt när jag i skrivande stund tänker på klangen och intensiteten i dessa unga röster och det artisteri som bjöds denna kväll. Och därtill, som sagt, ett orkesterspel som var enastående bra.

Och i gathörnet nästa morgon spelade ett par andra musikanter...
... till ackompanjemang av försommarens fågelsång i alla lindar, kastanjer och plataner. Och de tyska konditorisparvarna var dubbelt så modiga som dem man ser på Fågelsången i Uppsala.

tisdag 19 maj 2009

Next stop - Berlin


Jag reser i morgon till Berlin i angenämt sällskap för några dagars semester. Opera, konserter, museibesök och förhoppningsvis både sparris och andra primörer i ett försommargrönt Prenzlauer Berg. Kanske en tur till Potsdam också. Samt givetvis ett återbesök i det eminenta kulturvaruhuset Dussmann.
På återhörande!

söndag 17 maj 2009

Orkestermusik


Symfoniorkestern är den mest fantastiska uppfinningen i musikens värld. Här kan de mest olikartade instrument och instrumentgrupper blandas och kombineras på de mest olikartade sätt. Det man kanske inte alltid tänker på är att orkestrar också sinsemellan kan låta ganska olika även om de spelar samma stycke, vilket inte bara har med dirigentens musikaliska tolkning att göra utan även den speltradition som en viss orkester utvecklat och givetvis de enskilda medlemmarnas skicklighet.

I fredags gästade Orchestre de Paris Stockholms konserthus med sin dirigent Christoph Eschenbach. Med på resan var också en av de största fixstjärnorna på operahimlen för närvarande, nämligen sopranen Renée Fleming, som konsertant tillsammans med orkestern framförde slutet av Richard Strauss´ sista opera Capriccio - Ein Konversationsstück für Musik. Detta slut inleds med den så kallade "månskensmusiken" - ett ljuvligt hornsolo där orkestern successivt tar över med en allt djärvare harmonik. Sången handlar om grevinnans omöjliga val mellan två uppvaktande män - poeten eller musikern, ett lika omöjligt val som mellan sonetten och sonaten, poesin och musiken. Till detta inre drama låter Strauss som vanligt sin senromantiska melodik välla fram i oförutsägbara turer genom tonarterna. Naturligtvis sjöng Fleming hänförande vackert; hon har ju också profilerat sig som en Strauss-tolkare av rang. Även extranumren var av samme Strauss, allra sist "Morgen", som väl tillsammans med "Vier letzte Lieder" hör till de orkestersånger som älskas mest av både sångare och publik.

Efter paus gavs Anton Bruckners nionde symfoni. Som Bruckner-älskare bänkar jag mig alltid med en känsla av spänd förväntan inför detta mäktiga verk. Eschenbachs tolkning liknade inte den som gjorde att jag en gång blev fast för Bruckners imponerande musikarkitektur, men den var fördenskull inte alls ointressant. Tvärtom upplevde jag att vissa partier, särskilt i första och andra satsen, mycket väl höll för att fungera som en slags motpol till den högstämda, nästan förandligade tolkning som Carlo Maria Giulini och Wienfilharmonikerna stod för i en berömd inspelning på DG. Eschenbach höll ganska snabba tempi och lyfte fram både bleck- och träblås i en mycket stram, ställvis nästan dansant rytmik. Och det var här jag började fundera över orkestern och dess speciella klang. Stråkarna spelade med en isande intensitet, vassare än åtminstone jag vant mig vid att höra hos berömda orkestrar på den här nivån. Orkesterklangen var med andra ord mycket råare än vad man upplever hos t ex berlinarna eller londonbaserade orkestrar. Mest ambivalent blev jag inför den avslutande Adagio-satsen, som jag utan tvekan föredrar som hos en Giulini, en Haitink eller en Barenboim på de skivinspelningar som jag ständigt återvänder till.

söndag 10 maj 2009

Med anledning av årstiden

Vårlig blomning kan väcka aningar om en helt annan årstid: hösten. I höstliga marker är blåklockan den uthålligaste av alla sommarens blommor. Följande haiku berättar något om detta.

Jag ser blåklockan
i höstens vissnande gräs
Ensam i vinden

torsdag 7 maj 2009

Hej konsument

I en del tidningar -till exempel i DN:s På Stan-bilaga - finns ett slags kortintervjuer som är tänkta att snabbt belysa en halvkänd persons tycke och smak, vanor och konsumtionsmönster. I DN finns de under rubriken Hej konsument, vilket på ett dubiöst sätt förvandlar det mesta i tillvaron till konsumtion. Förhoppningsvis är det en sanning med modifikation, men säker på det är jag inte.

Hur som helst, tänkte jag idag att jag skulle ställa mig själv den där typen av frågor. Eftersom jag bor i Uppsala är det där jag mestadels är på stan, men ganska ofta vistas jag också i Stockholm varför svaren ibland sträcker sig en bit utanför den uppsalienska räjongen.

Bästa promenad: Längs Fyrisån.

Favoritgata: Östra Ågatan.

Favoritbutik: Celsiusbokhandeln.

Fikar gärna på: Konditori Fågelsången.

Bästa konsertlokalen: I Uppsala: Nya Konserthuset. I Stockholm: Konserthuset.

Bästa kaffet: Caffè Kimbo (från Napoli) hemlagat macchiato.

Bästa teet: Morgon: Yunnan. Eftermiddag: Ti Kuan Yin.

Bästa baren: Det blir sällan barbesök, men Belgobar i Sthlm har gott belgiskt trappistöl.

Bästa lunchen i Sthlm: En vedugnsbakad focaccia på Tintarella di Luna.

En bra gå bort-present: Blommor eller italienskt vin.

Lyssnar på just nu: Violinsonater av Othmar Schoeck.

Läser just nu: W G Sebalds senaste på svenska, Svindel. Känslor (oerhört bra!) och Kristna Lugns samlade dikter.

Modeförebild: Mig själv.

Favoritfisk: Gös.

Favoritkött: Lamm

Favortigrönsak: Kronärtskocka.

Favoritdrink: Dry Martini

Favoritcigarr: Har slutat med sådana, men om jag blir bjuden på en Cohiba, Siglo IV en ljum sommarkväll i trädgården får jag nog svårt att tacka nej.

Det dyraste jag köpt: Naturligtvis bostaden.

Favorit på Systembolaget: Vin - italienskt, sydafrikanskt eller franskt.

Favorit på apoteket: Treo.

Senast köpta bok: The rest is noise av Alex Ross.

Senast köpta skiva: Verboten und verbannt. Den lysande amerikanske barytonen Thomas Hampson sjunger Mendelssohn, Meyerbeer, Zemlinsky, Schönberg, Berg och Mahler.

Senast spelade stycke på flygeln: Stapplade mig igenom en sonat av venetianaren Baldassare Galuppi (1706-1785).

Senast köpta DVD: Grizzly man (Werner Herzog).

Senast sedda utställning: Karin Broos på Christian Larsens galleri, Sthlm och en utställning på Galeri Linné i Uppsala (glömt namnet på konstnären).

Senast sedda film på bio: Jag älskade dig så mycket.

Favoritaccessoar: Reservoarpenna.

Återvinner: Mycket tomglas blir det.

Transportmedel: Cykel, buss, tåg, taxi och flyg, i nu nämnd ordning.

Favoritpolitiker: Obama (än så länge) och Margot Wallström - den senare en gammal favorit och den samtida svenska politiker som verkar vara begåvad med en omutlig integritet. (Men jag är ju bara en konsument av deras apparition via massmedia...)

Tidskrift: BBC Music och Lyrikvännen.

Favoritresmål: Italien, gärna Florens.

Planerad resa: Berlin i slutet av maj.