Den oumbärliga franska musikkanalen mezzo visade ikväll en konsert med Berlinfilharmonikerna från deras europaturné tidigare i år. Riccardo Muti dirigerade och inspelningen var från den vackra Teatro di San Carlo i Neapel. På programmet stod Verdi (ouvertyren till Ödets makt), Martucci och Beethoven.
Inte minst i Beethovens femma visade orkestern sin suveräna skicklighet i ett lika lekande lätt som exakt samspel. Muti, med sin alltid lite högdragna apparition, verkade för dagen ovanligt lössläppt och tillbakalutad. Bland dessa supermusiker kunde han ibland nöja sig med att med diverse inlevelsefulla grimaser, nigningar och svepande armrörelser illustrera musikens flöden och vänta in de tempoväxlingar som krävde mera energiska insatser från hans sida. Man fick känslan av att musiken spelade sig själv via musikanter som leende kastade blickar till varandra och lät sig förenas i en musik så långt ifrån den konventionsbundna föreställningen om den heroiske och ödesmättade Beethoven man kan komma.
Detta är ingen "ödessymfoni" (det är inte heller Beethovens beteckning); det är en glädjefylld musikfest som hela tiden bjuder på spännande dynamiska kontraster med allt från spröd lyrik till medryckande dans. Jag har aldrig hört den spelas med denna eleganta lätthet som samtidigt inte förtog den energifyllda kraften. Kanske var det en italiensk Beethoven, och i så fall väldigt mycket till hans fördel. Jag tycker nog att detta spel var minst lika bra som i den berömda skivinspelning från 60-talet som finns med Carlos Kleiber och Wienarna (som jag givetvis genast satte på för en jämförande lyssning).
I salongen satt vad man kunde se en mycket brokig samling, där bland annat skojaren Berlusconi fått en plats i hederslogen. Som vanligt också en entusiastisk publik på de övre raderna, där man omedelbart efter att maestro Muti slagit av musiken kunde höra ett kraftfullt vrål: "Jaaaaaahhh!!
Även jag som bara satt framför tv-rutan var beredd att instämma!
Bild: Andy Warhol
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar