Tysklands vackraste röst och alla de andra

Nyligen hemkommen från Berlin plockar jag bland mina kamerabilder och märker att mycket helt riktigt handlar om musik. Vid spårvagnshållplatsen, i närheten av den av vänner hyrda bostaden i Prenzlauer Berg där vi bodde, stod ovanstående affischpelare med annonsen om Tysklands vackraste röst. Jonas Kaufmann är namnet och han tillhör operavärldens mest firade tenorer för närvarande. För bara ett par år sedan när jag hörde honom på Metropolitan i New York (i rollen som Alfredo i La Traviata) var han en för mig helt okänd sångare, som dock gjorde ett mycket starkt intryck både sångligt och som skådespelare. Karln är ju dessutom bildskön och passade utomordentligt väl i just den rollen.

Nu dök han upp även i verkligheten i samband med Tysklands 60-åriga Geburstag som råkade infalla i lördags och firades som en folkfest i Tiergarten från Brandeburger Tor och längs hela Strasse des 17. Juni fram till Siegesäule. I ena änden sjöngs traditionella tyska låtar i den omisskännliga stil som bland annat förutsätter en käck blåsorkesters käcka arrangemang. Oset från de tillfälligt uppsatta tälten skvallrade om korv på både längden och bredden och solen behagade stråla som om högsommaren redan var ett faktum.

I andra änden - mot Brandeburger Tor - tätnade folkmassan framför ett jättelikt podium där Staatskapelle Berlin under sin chefdirigent Daniel Barenboim framförde Beethovens nionde symfoni, den som genom slutsatsen och Schillers Ode an die Freude, blivit en symbol för det nya Europa och inte minst Tysklands enande i samband med murens fall då ju Leonard Bernstein uppförde samma verk på samma plats. Det har ju för övrigt om endast några månader gått 20 år sedan denna remarkabla händelse inträffade. I solistkvartetten denna gång fanns - ja, just det! - Jonas Kaufmann.

Det finns mer än en vacker röst i detta genommusikaliska Berlin som väl bara har London som tuff utmanare vad gäller rikedom i utbudet av opera och klassisk musik. Det delade Berlin utvecklade på vardera sidan av muren storartade orkestrar och scener som vid återföreningen kvarstått och nu ter sig som en mångfald av imponerande slag.

Biljetterna till Claudio Abbados konserter sålde slut på nolltid, men till en annan konsert med Felix Mendelssohns oratorium Elias - ett stort verk som jag faktiskt inte ens hade hört på skiva tidigare - fanns det biljetter. Även här ingår en solistkvartett och den sonore basbarytonen Thomas Quasthoff sjöng huvudrollen som Elias. Det är förstås i sig gripande att bevittna den mänskliga triumf som det innebär att en gravt neurosedynskadad människa som denne Quasthoff kan göra en sådan lysande kariär som han gjort.

Konserten hölls i Philharmonie, som uppenbarligen är ett väl utnyttjat konserthus. Philharmonisches Chor och Konzerthausorchester Berlin hann nätt och jämnt packa ihop och ge sig av innan Berlinfilharmonikerna och Abbado skulle inta scenen klockan halv åtta.

Ett återbesök på Staatsoper stod också på programmet. Denna gång med Giuseppe Verdis Maskeradbalen, versionen som utspelas i Boston, och alltså inte Stockholm med Gustav III som offer. Staatsoper är hemmadiket för Staatskapelle, som denna gång dirigerades av Philippe Jordan.

Iscensättningen var modern och framflyttad i tiden på det onödiga sätt som är alltför vanligt nu för tiden. En amerikansk nöjeslokal fick bilda bakgrund till samtliga akter, men det märkliga var att man snart utan större möda kunde bortse från detta. Verdi är alltid Verdi, en trollkarl av guds nåde, och med den smått fantastiska orkestern och de lysande solisternas insatser så blev det musikaliskt sett en av de bästa operaföreställningar jag bevistat på länge. I huvudrollerna som Riccardo och Amelia sjöng en ung polsk tenor vid namn Piotr Beczala respektive en amerikanska med det nordiskt klingande namnet Catherine Naglestad. För min del var det även denna gång fråga om idel nya bekantskaper som jag lägger på minnet fullkomligt övertygad om att vi här har med kommande storstjärnor att göra. Jag blir nästan tårögd på nytt när jag i skrivande stund tänker på klangen och intensiteten i dessa unga röster och det artisteri som bjöds denna kväll. Och därtill, som sagt, ett orkesterspel som var enastående bra.

Och i gathörnet nästa morgon spelade ett par andra musikanter...

... till ackompanjemang av försommarens fågelsång i alla lindar, kastanjer och plataner. Och de tyska konditorisparvarna var dubbelt så modiga som dem man ser på Fågelsången i Uppsala.