Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 21 maj 2017

Islams kritiker och apologeter


Religionsfrågor hör till det som engagerar mig, både sådana som gäller vår egen kristna tradition och de som oundvikligen uppstår i konfrontation med totalitära - läs islamistiska - former av islam. När DN häromdagen introducerade en artikelserie om religiös reformation med ett första bidrag från en av islams unga svenska representanter, Bilan Osman, läste jag först med intresse men blev snabbt grymt besviken. Det bidde bara ännu ett debattinlägg från en muslimsk apologet som inte vill diskutera på intellektuella villkor, inte ens hederligt bekänna färg. 

Nivån var insändarsidans, med klagan över hur tröttsamt det är med alla fördomar, utmynnande i ett kålsuparresonemang som mest liknar ett försök att blanda bort korten. Bilan Osman vill slippa tala om reformism ("en icke-diskussion") och möjligheten av att teologiskt/ideologiskt besegra salafism, islamism och allt vad de fundamentalistiska krafterna heter som kontinuerligt bekräftar de "fördomar" hon tydligen inte vill erkänna någon grund för. Hon väljer att avfärda misstron mot de islamistiska tendenser som även märkts bland representanter för islam i Sverige och hon gör det genom att "hävda" saker utan belägg och insinuera att kritiken sker utifrån en "postkristen blick", varför den nu skulle vara diskvalificerad i en diskussion som gäller samlevnad i en sekulär västerländsk miljö. 

Nåväl, ett par dagar senare infördes artikel två i serien, författad av professor Mohammad Fazlhashemi, en genuin intellektuell med koll på den muslimska idéhistorien, som tar den förmenta "icke-diskussionen" på allvar med en analys som är begriplig även för oss med en "postkristen blick" på tillvaron. Så här skriver han bland annat beträffande motsättningarna mellan en rationalistisk och auktoritär fundamentalistisk tolkningstradition inom islam:

"Grunden för ett reformtänkande och en reformering av allt från rättstolkning, teologisk idétradition och politiskt tänkande finns i muslimsk idéhistoria. Där finns också grunden för en auktoritetstro som föddes ur kritiken av rationalismen på 1000- och 1100-talen och den starkt anti-rationalistiska salafistiska teologiska tolkningstraditionen från 1300-talet. I dag förs kampen mellan de två riktningarna på ytterst ojämna villkor. Medan den auktoritetstrogna salafistiska idétraditionen uppbackas av wahhabismens penningstarka missionsverksamhet hotas reformtänkande muslimska intellektuella av politisk förföljelse."

Under ytan finns trots allt ett utbrett missnöje med nuvarande dominans för den anti-rationalistiska sidan, menar Fazlhashemi och refererar till ett antal muslimska intellektuella som diskuterar mänskliga rättigheter och jämlikhet oavsett kön och religionstillhörighet. Att dessa i dagsläget skulle ha ett inflytande ens i närheten av den fundamentalistiska dogmatismens verkar dock uteslutet, om jag förstår Fazlhashemis lägesbeskrivning rätt. 

Han gör ett intressant men kryptiskt påpekande angående frånvaron av central påvemakt inom islam. I stället för en vertikal hierarkisk struktur med makt att vidmakthålla nytolkningar har islam bestått av ett antal horisontella hierarkier, det vill säga sinsemellan fientligt inställda småpåvar, om jag tillåts omformulera tankegången så. Detta sägs som en sorts delförklaring till att den bokstavliga islamismen haft och fortfarande har en dominerande ställning. Varför denna bristande enhetlighet inom islam, mer än i den likaledes oenhetliga kristendomen, skulle leda till just anti-rationalisternas seger kvarstår åtminstone för mig som dunkelt. 

Men Fazlhashemis inlägg är i flera stycken upplysande och man vill gärna dela hans förhoppningar om att de förföljda alternativ som han refererar till, och som bättre svarar mot ett modernt samhällsliv, ska kunna göra sig gällande i framtiden. Bland annat genom de nya medier som inte så lätt låter sig kontrolleras. 

Mot denna förhoppning står att även de reaktionära krafterna, inklusive de fanatiska terrorsekterna, uppenbarligen vet hur man rekryterar anhängare via sociala medier. Kampen om själarna fortgår således på den moderna teknikens arenor, och huruvida reformer kommer att kunna bryta islamismens hegemoni för en islam av en mer rationell - och/eller möjligen andlig? - inriktning återstår att se.


lördag 13 maj 2017

Salome dansar och dör



Det var frankofilt så det förslog i Konserthuset i förrgår. Fransk pianist (Jean-Yves Thibaudet), fransk dirigent (Stephane Denève) och till 90 procent fransk repertoar: Ravels pianokonsert i G-dur (i stället för den utannonserade av Tjajkovskij, ni vet vilken), Debussys "En fauns eftermiddag" och så det som drog mig mest - Florent Schmitts balettmusik "La tragédie de Salomé", op. 50 från 1907. Ryskamerikanska Lera Auerbachs "Icarus" var det enda som bröt mönstret, även om detta stycke från 2011 klangligt smälte väl in i sammanhanget. Ja, och så var ju den storspelande orkestern svensk, förstås.

Florent Schmitt (1870-1958) presenteras i programhäftet som en numera glömd tonsättare som en gång i tiden stod jämsides med Debussy och Ravel. Själv har jag sedan lång tid tillbaka haft ett gott öra till honom, och jag har mest då lyssnat till, och i någon mån spelat, hans pianomusik. Den omspänner allt från lättare karaktärsstycken, lyriska impressioner som i "Enfants", op. 94, till det som kräver avancerad fingerfärdighet: "Crepuscules", op. 56, "Ombres", op.64 och pianoversionen av ovan nämnda orkesterverk.

Det jag inte visste var att Stravinskij var så förtjust i "La tragédie de Salomé" att han gick hem och skrev "Våroffer". Kanske inte riktigt så, men mycket imponerad blev han uppenbarligen av de eruptiva och polyrytmiska klangvärldar som Schmitt visade upp. Stephane Denève vågar påståendet att "Våroffer" inte hade blivit den musik det blev utan intrycken från Schmitt.

Salome är ju en vådlig historia om perversion, passion och våldsam död som logiskt sett kräver ett tonspråk utöver det vanliga, vilket Schmitt åstadkom genom att krydda sin mest sensuella impressionism med maffiga crescendon och rytmiskt komplexa sekvenser. Man kan notera att Schmitts första version av verket (för en mindre orkester än den senare från 1909) framfördes samma år som Richard Strauss opera på samma tema hade premiär, och att även Strauss uppfordrades till en för dåtiden harmoniskt avancerad musik. 

Ett skäl till att den här balettmusiken av Schmitt även utan dansare verkar ha rönt ett förnyat intresse via flera dirigenter är nog att den ger full utdelning när det handlar om stor orkesteruppvisning. Och givetvis är det live den ska upplevas. Den inspelning som förde mig i kontakt med verket, och som jag kan rekommendera, är den med Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Marek Janowski (som finns på Youtube här).

Även i övrigt var det en fin konsert. Monsieur Thibaudet spelade Ravel-konserten lekande lätt med den franska esprit som tillkommer den. Jag slogs än en gång av Ravels kreativa intelligens, på en gång raffinerad och gäcksamt underhållande.

Bilden: Florent Schmitt


måndag 8 maj 2017

Mahlers femma här och där



Man frågade mig: "Nå hur stod sig det här framförandet i jämförelse med det i Dresden?" Det var efter konserten i lördags i Berwaldhallen med SRSO som just spelat Mahlers femte symfoni under Daniel Hardings ledning. Jämförelsen gällde Staatskapelle Dresden under Myung-Whun Chung i Semperoper i oktober förra året. 

Vad jag svarade? "Det var tillräckligt bra för att jag än en gång skulle bli djupt berörd av denna musik som särskilt i varje live-situation gör mig euforisk".

Var detta ett indirekt erkännande av att det förra framförandet trots allt grep mig ännu mer? Ja, så var det väl, kanske. Det fortsatta resonemanget kom att handla om vad det är som gör skillnad i sådana här sammanhang. Det är ju fråga om orkestrar av högsta professionalitet, låt vara att Staatskapelle brukar räknas till eliten bland eliten och därmed lätt får ett försteg både vad gäller förväntningar och värderingar.

Egentligen blir det ju aldrig en jämförelse på lika villkor när ett färskt intryck ställs mot en minnesbild från ett halvår tidigare. Dessutom med många betydelsefulla variabler att beakta. Nog för att det finns skillnader också mellan topporkestrar som inte bara kan hänföras till sal och akustik, dirigentens tolkning, subjektiva preferenser och det specifika konserttillfällets magi, men just detta och annat antyder svårigheterna med bedömningar av det här slaget.

I jakten på förklaringsgrunder hör man ibland talas om traditioner kring Wienarnas speciella stråkklang, Concertgebouws eminenta blåsare, den eller den orkesterns långa förhållande till en viss tonsättare, etc. Ja, det finns onekligen en hel del att hålla i minnet och ta med i beräkningen.

Och ändå - det i slutänden avgörande är det samlade intrycket, styrkan i upplevelsen då det begav sig, det som ibland stannar i minnet som någonting utöver det vanliga, vad det nu än var som gjorde det.

I ett så komplicerat verk som Mahlers femte symfoni, ett verk som verkligen sätter både instrumentalister och interpreter på prov, kommer precisionen i samspelet, den rytmiska stringensen i de kakofoniska avsnitten, de dynamiska kontrasterna, de solistiska inpassen och inte minst andningen i Adagiettots långspunna stråkmelodi att på ett avgörande sätt bidra till helhetsintrycket. Med andra ord huvudsakligen faktorer som har med interpretationen att göra. 

En sämre Mahlerkonsert måste vara den där man inte, trots denna musiks oerhörda potentialer, blir motståndslöst indragen och starkt berörd. Sedan kan det för den som är införstådd med musiken ibland räcka med enskildheter som låter en upptäcka något nytt eller helt enkelt uppmärksamma valthornens klang eller de rysliga djupen i kontrabasarna

Det behöver inte i alla stycken vara felfritt. Att en trumpetare slinter på en ton i första satsens inledande fanfar är redan glömt när sorgmarschen intoneras med den rätta sortens bitterljuva gung. Likaså när dynamiken i ett crescendo fungerar som det ska och kulminationerna signalerar triumferande jubel utan skärande skrällighet. 

En sak är viss. Ingen blir färdig med Mahler, och det gäller både publik och exekutörer. Jag är övertygad om att både Harding och Myung-Whun Chun insett detta, och att de också är medvetna om att orkesterns status visserligen är grundläggande men att det som gör ett levande framförande extra minnesvärt inte till alla delar går att bestämma.

Just när jag redigerar den här texten ser jag en annons i DN om nästa tillfälle. Om ganska precis ett år besöker Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta Konserthuset i Stockholm. Och vad står på programmet om inte Mahlers femte symfoni! Jag har en fyrtio år gammal inspelning med Mehta och Wienarna av den andra symfonin som fortfarande står sig som en av de bästa jag hört. 

Förväntningarna är skyhöga. Det kan bli minnesvärt, inte tu tal om det. 

Bilden: Semperoper, Dresden. Foto:EJ.

tisdag 2 maj 2017

Långdistanslöparens levnadslopp



Om den tjeckiske löparstjärnan Emil Zátopek (1922-2000) visste jag inte mycket mer än att han i likhet med Paavo Nurmi från Finland och Gunder Hägg från Sverige hör till de legendariska långdistanslöparna vilkas namn även vi som inte är speciellt bevandrade i friidrottshistorien förväntas känna till. 

Zátopeks liv på och utanför löparbanorna är, visar det sig, en historia med räckvidd långt utöver det sportsligt sensationella. Det påminns man om vid läsningen av "Springa" av den franske författaren Jean Echenoz (Rámus, 2017; översatt av Christina Norrman). Glädjande nog har det skånska förlaget övertagit denne fine författare från Fischer & Co, som för ett tiotal år sedan lanserade honom med ett flertal titlar på svenska. 

Echenoz är en skicklig användare av olika litterära genrer och har uppenbarligen även lockats av den biografiska romanen. (Han har bland annat skrivit en roman om Maurice Ravel som jag hoppas att förlaget också låter översätta). Man kan alltid undra över dokumentärt och fiktivt i en sådan här berättelse, men Echenoz´ eleganta saklighet håller sig på nyktert avstånd från spekulationer och kryddad utfyllning; historien är ju i sig så fylld av spännande innehåll att det räcker att enkelt återge hur det i själva verket förhöll sig. Men visst, det sker på en välkomponerad och underfundig prosa som fördelaktigt skiljer sig från ordinär sportjournalistik.



Det handlar alltså om en tjeckisk yngling, Emil, vars huvudsakliga livscykel sammanfaller med den epok i hans del av Europa som börjar med nazitysk annektering och övergår i kommunism under långvarig sovjetisk överhöghet. 

Den unge Emil arbetar på en sportskofabrik när han upptäcker sin talang för att springa och att springa fort. Det är egentligen inte något han avser att göra stor sak av, men som ändå fångar honom i så måtto att han vill testa sina gränser. Dessutom ger det honom välkommen avkoppling från det smutsiga och hälsofarliga arbetet.

Emil tecknas som en leende, snäll och hederlig person som säger ifrån när det behövs men underkastar sig när han blir tvungen. Tävlingslusten väcks när han märker att han på hemmabanorna lätt lämnar alla andra långt bakom sig. Han tar värvning i armén och får tillfälle att som relativt okänd och ensam representant för sitt land tävla i OS i Helsingfors 1952. Där blir han trefaldig guldmedaljör (5000 m, 10 000 m och maraton) och med ens en världsberömd person. Hans grimaserar underligt och har även i övrigt en löpstil som betraktas som kantig och oändamålsenlig, men han upptäcker spurten som ett vinnande medel och hans träning är exceptionell. De fortsatta framgångarna låter inte vänta på sig. 

Givetvis förväntas han fungera som en av den kommunistiska statens ambassadörer under resorna i den västvärld som hans landsmän är förhindrade att besöka. Successivt stiger han i graderna tills han slutligen befordras till överste och får en fin anställning på idrottsministeriet. Han är påpassad av regimens handgångna och de intervjuer han ger för tjeckiska reportrar skapar problem och förvirring eftersom hans uppriktiga svar om intrycken av Paris och Brasilien förvanskas och ljugs ihop till de ideologiskt rätta. Han upprörs över detta, men vad kan han göra?

Emil framstår på höjden av sin karriär som oslagbar; han vinner så gott som allt. Men så kan det ju inte fortgå för evigt, skriver Echenoz och förbereder läsaren på att allting har ett slut. Vilket man förstår att författaren dramaturgiskt sett inte motsätter sig när han blinkar till läsaren med följande kommentar: "Jag vet inte vad ni tycker, men för min del tror jag att man kanske börjar få nog av alla bedrifter, rekord, segrar och pokaler. Och det kommer lägligt, för hädanefter börjar Emil att förlora."

Men när den idrottsliga karriären väl är över händer någonting som ställer Emil i händelsernas centrum på nytt utan att han kan styra över det. Han är bara en bland de många som hälsar Alexander Dubceks töväderspolitik, den så kallade Pragvåren, med glädje och obetingat stöd. Han protesterar öppet när de sovjetiska makthavarna 1968 mobiliserar Warzawapaktens styrkor, invaderar Prag och avsätter Dubcek. Emil Zátopek degraderas, avskedas från sin tjänst och anvisas lagerarbeten vid en gruva och sophantering i Prag. Förnedrad men dubbelt upp en hjälte hyllas han av en allmänhet som när de känner igen honom öppnar fönstren, skyndar till och hjälper honom med att tömma tunnorna. 

Echenoz lyckas indirekt belysa efterkrigsåren bakom järnridån med hjälp av en stor idrottsmans levnadslopp. Det är en framgångssaga om en individ som i kollektivismens tidevarv lyckades springa ifrån de flesta konkurrenterna på löparbanorna men mera sällan värja sig mot omständigheterna vid sidan av dem. 

onsdag 26 april 2017

En tysk romantiker, bortglömd



För nu redan ganska många år sedan återkom jag till ett ämne som handlade om mer eller mindre bortglömda tonsättare. Jag botaniserade då bland annat i IMSLP:s utbud av gamla nothäften som kopierats och lagts ut i dess förnämliga nätbibliotek. Det var pianomusik jag letade, till en början av tonsättare jag hört talas om men vars verk inte längre finns i handeln. 

Jag upptäckte då också för mig helt okända tonsättare som jag efter några googlingar i bästa fall kunde skaffa mig åtminstone rudimentära notiser om. Internätet har verkligen radikalt förenklat och förbättrat möjligheterna för var mans små efterforskningar i vilket ämne det vara må.

Det har gått några år och jag letar inte längre lika aktivt. Ändå snubblade jag häromsistens över ett tonsättarnamn som hittills undgått mig helt och hållet: Walter Niemann, tysk romantiker, 1876-1953, verksam i Hamburg och Leipzig. Förutom tonsättare även musikolog och inflytelserik lärare, kritiker och författare. I "Illustriertes Musiklexikon" (1927) finns följande balanserande omdöme om honom: "Den idag mest betydande kompositören för piano, som vet hur man gör musiken både vacker och färgrik, även om han ofta förirrar sig in i salongen." 

Jo, jo, det gäller att kompensera överdriften med en lagom klädsam reservation. I hur hög grad han då för nittio år sedan verkligen sågs som så pass betydande är svårt att avgöra, men bland dem som hyllade hans konservativa ideal kanske det förhöll sig så. 

Faktum är att av hans 189 opus är 150 för piano, där förutom fyra pianosonater det mesta handlar om det som brukar kallas karaktärsstycken med mer eller mindre fantasieggande titlar. (Vad sägs om "Meissner Porzellan", "Pharaonenland" eller "Singende Fontäne"). Alltså en tonsättare för salonger och dåtidens efterfrågan på stämningsfulla stycken som inte krävde alltför avancerad teknik. Tänkte jag. Men när jag bläddrar i det som finns i IMSLP ser jag att mycket realiter är alltför svårbemästrat för amatörer.

Musiken kunde mycket väl ha komponerats ett halvsekel tidigare eller ännu längre bakåt i tiden; närmast som i en Joachim Raffs efterföljd om än med viss impressionistisk anstrykning. Det låter bra, gediget och kompetent, melodiskt och nationalromantiskt, ibland med en kromatik a la Max Reger fast till skillnad från honom med en fäbless för exotism. Där Reger fann värmen vid braskaminen hemmavid god nog lämnade Niemand gärna sitt Leipzig för fantasier om hettan i lotusblommande trädgårdar.

Det är en inte alls oäven men inte heller alldeles angelägen musik. Den saknar originalitet, vilket den givetvis delar med mycken annan musik som till en början ligger väl till i samtiden och gör upphovsmannen berömd, men som tämligen snabbt också kan försvinna när andra moden och mer omvälvande tongångar tar över. 

Han försvann alltså, den gode Niemann vars namn nästan stavades likt vore det Ingens. Han delar det ödet med många andra som vi inte ens vet namnet på, de som av olika orsaker var, är och kanske också förblir Någon för endast ett fåtal som haft anledning att minnas. Som författare skrev han om Brahms, men även om Grieg och Sibelius. Han var varm anhängare av nordisk romantik, medan den förmenta dekadensen hos Richard Strauss, Mahler och Schönberg dömdes ut som patologisk. När Niemann skrev om Brahms förstod han med all säkerhet att han skrev om någon honom vida överlägsen. Men kanske tänkte han - liksom delar av hans samtid - att han i varje fall var en pianots mästare i bredd med, ja låt oss säga Grieg?

Ja, vad är det som stannar kvar och inte låter sig spolas bort i tidens strömflöden? Om jag tänker på de tidigare bortglömda tonsättare jag bekantat mig med slås jag av att det är främst de ryska och franska som tilltalat mig och som jag funnit väl värda att fångas upp på nytt. Är det kanske så att de som befinner sig i skuggan av giganterna i den starka tyska musiktraditionen med nödvändighet måste te sig som skuggfigurer i jämförelse med föregångarna? 

Nu har i alla fall en ung kinesiska spelat in några av hans verk (dock inte "Alt-China. Fünf Traumdichtungen") på en cd-utgåva från Grand Piano (som finns på Spotify). Bing Bing Li heter hon, och om Niemanns vidare öden är kanske osvuret trots allt bäst.

__________

Tidigare inlägg (nio stycken) om bortglömda tonsättare återfinns om man klickar på detta nyckelord i kolumnen här bredvid.


måndag 17 april 2017

April - med fragment ur en diktsvit



Det är i år en kylig påsk med så kallat aprilväder: blek sol med flingor i luften som nätt och jämnt når marken innan de upplöses och försvinner. Blåsippor som triumferar.

"Brev i april" heter en berömd diktsvit av Inger Christensen. Jag tar fram den ur hyllan och läser på nytt och stryker för några passager i dess rika innehåll. Poeten går ut och in i språket, tillvaron pressas på givna innebörder, korsmodal varseblivning genererar tankar före tankarna, tingen talar och namn och det som tas för givet osäkras. Det kan låta abstrakt och besynnerligt, men är på ett förunderligt sätt enkelt och mycket vackert. Det som blir kvar kanske ändå till sist talar sitt tydliga språk.

...och världen är ett vitt bageri,
där vi vaknar för tidigt
och drömmer för sent
och där strömmar av råa och oanvända tankar
kommer sanningen närmast,
långt innan de tänks.
__

Säg mig
att tingen
talar
sitt eget
tydliga språk
__

En omsorg
som den som måste till
för att upprepa världen.
__

En man
med en korg
som är tom.
En flicka
med störthjälm
och vindtygsjacka
och på kinden
lite intorkat salt
från de vindblåsta
ögonen
__

... så lätt
som var det
inget alls
i april
att gå där
som då
med varandra
i handen
faktiskt ingenting
att orda om
i vitsippsvinden
__

Vem vet
om inte döden
vet med sig
att den heter
något annat.
__

Och vi talar
vårt eget
tydliga
språk.
Vem vet
om inte tingen
vet med sig
att vi heter
något annat.

Ur "Brev i april och andra dikter" av Inger Christensen (Modernista, 2015, i översättning av Marie Silkeberg; danska originalet utgivet 1979)

Foto: EJ


fredag 14 april 2017

Musik som engagerar och förbryllar



Jag var återigen i Stockholm i ett ärende och promenerade den väg jag brukar, en väg genom centrum som korsar de platser där den islamistiska idiotin hade ännu en av sina spelplatser för en vecka sedan. Nu låg där på Drottninggatan på flera ställen stora mängder av blommor, och skadade väggar var tillfälligt täckta med spånplattor där uttrycksfulla ord skrivits direkt på väggen eller på hundratals post-it-lappar. Folk stannade till i duggregnet, gripna och förundrade över styrkan i sitt eget symboliska handlande.

Konserthuset affischerade ett program klockan 19.00 som jag inte kunde motstå. Främst för Prokofjevs skull, hans andra pianokonsert, men också för att jag var nyfiken på vad det blir av Brahms pianokvartett i g-moll, op. 25 efter att Schönberg lagt orkestervantarna på den.

Pianokonserten är från första stund lätt att identifiera som typisk Prokofiev: lyrik som aktar sig för alltför stor sötma genom att inte hålla fast vid utan cirkulera kring tonarten, klanger som alstrar spänning genom modulationer och volymväxlingar och som inte heller saknar bråkiga utbrott som tar hela klaviaturen (och ibland även hela orkestern) i anspråk. Första satsens yviga kadens är ett exempel på just detta.

Det korta scherzot är en charmerande 2½ minutershistoria om att hålla högsta möjliga fart från början till slut. De två återstående satserna har ömsom bullrigt virtuosa, ömsom lugnt vandrande inpass, ofta med blixtrande blänk i diskanten och muller från djupaste blåset. Inte för inte har sista satsen beteckningen allegro tempestuoso; mest lik är den en väntan på ett annalkande oväder som kommer först efter det välbekanta lugn som förebådar det. 

Solisten - den ryske pianisten Denis Kozhukhin - är ännu en av dessa virtuoser som redan etablerat sig i de största konserthusen och med de bästa orkestrarna. Hans spel imponerade, vilket alltid är fallet när någon inte bara bemästrar den här svåra konserten rent tekniskt utan även gör musik av den. I ett extranummer visade han sin romantiska sida i Glucks "Mélodie" (ur Orfeus och Eurydike) i arrangemang av Giovanni Sgambati. För övrigt ett stycke som även Yuja Wang spelade häromsistens.

Och därefter Schönberg då - eller Brahms. Kvällens dirigent, Joshua Weilerstein, gjorde en kort presentation av verket, varefter han med några väl valda ord om musikens gränsöverskridande karaktär tillägnade konserten offren för terrorn.

Schönbergs skäl för att arrangera denna pianokvartett av Brahms var enligt honom själv följande: 1. Han gillade verket. 2. Det spelas sällan. 3. Det spelas illa, ty ju bättre pianist desto ljudligare pianospel och stråkarna kommer i skymundan. 

Schönberg ville höra allt som fanns i musiken, och det menade han sig ha uppnått genom att själv orkestrera den - i Brahms anda, trots att framför allt en del slaginstrument (t ex xylofon!) och mässingsblåsarna tillförde musiken element som inte hörde till Brahms symfoniska skapande. Och pianot saknas; det var uppenbarligen inte en pianokonsert Schönberg ville generera, snarare då en femte symfoni. 

Eftersom jag inte hade pianokvartetten aktuell för mitt inre öra (inte något ofta spelat verk, som sagt) kände jag till en början inte igen vare sig Brahms eller Schönberg. I tredje satsens Andante tyckte jag mig bäst höra Brahms tonspråk, men efter att i efterhand ha lyssnat både till både originalet och nyskapelsen har jag blivit fascinerad av att mer och mer uppleva musiken som Brahms från ett tänkbart framtida år 1937. Dock måste jag erkänna att jag saknar pianot...

Det är hur som helst strålande orkestermusik som jag förstår att dirigenter gärna vill lyfta fram, precis som Schönberg ville lyfta fram den ofta även i kammarmusiken högt ansedde "symfonikern" Brahms.

Bilden: Pianisten Denis Kozhukhin

tisdag 11 april 2017

När det lilla livet prövas som hårdast



Kan man göra en spelfilm som genomgående präglas av depression och som ändå blir sevärd och kanske till och med en aning upplyftande? Ja, Kenneth Lonergan har i alla fall gjort ett försök som nog måste betraktas som lyckat. Filmen heter "Manchester by the sea" och verkar få de flesta kritiker på gott humör, åtminstone när de till sist ska sätta betyg.

Det är en successivt upprullad historia om närrelationer som krossas av olyckor, sjukdom och död men som också leder till påtvungen omstart och trevande mänskligt omsorgstagande. Den till övermått drabbade huvudpersonen Lee, fint gestaltad av Casey Affleck, är en ensamstående fastighetsskötare som kraftigt skuldtyngd flytt hemorten efter en fruktansvärd brand där hans minderåriga barn omkommit och hustrun övergivit honom. 

Som om inte detta skulle räcka och bli över får han veta att en äldre bror allvarligt insjuknat i den hjärtåkomma han sedan tidigare lidit av och ligger döende på sjukhuset där hemma. Brodern avlider och efterlämnar ett hus, en båt, några andra smärre tillgångar samt en tonårig son som nu står ensam i livet och som brodern i sitt testamente utsett Lee att ta ansvar för tills han blir myndig.

Lee kan inte tänka sig att på nytt bosätta sig i hemorten och vi får följa hans och brorsonens kamp för att i en spirande relation hitta varandra och lösningar på situationen. 



Filmens långsamma tempo med inslag av plötslig dramatik är kongenial med Lees förlångsammade reaktioner och hans tunga sinnesstämning som endast bryts för någon enstaka urladdning. Det är en finstämd skildring av starkt belastade relationer av olika sammansättning, där förutom Lees och brorsonens uppgörelser även fumligt tonårssex och framför allt det smärtfyllda återseendet mellan Lee och exhustrun ingår. I det senare fallet får Michelle Williams matcha Affleck i ett känslomässigt förtätat skådespeleri som övertygande speglar den svåra livssituation som de försatts i och som ingen riktigt råder över. Och nej, det finns ingen väg tillbaka.

Det här är med andra ord fråga om amerikansk socialrealism när den är som bäst, utan tillstymmelse till idealism eller ideologiskt tillrättalagt berättande. Ändå saknar den inte ljuspunkter och hopp om liv som går vidare - trots väderleken som knappast vittnar om annat än vinter, snöglopp eller allmänt gråväder. Det hoppet finns där främst i form av den lite tafatta ömsinthet och tillit som växer fram mellan Lee och brorsonen och som ger filmen som helhet en ton av humanitet och grundläggande sammanhållning. 

En invändning dock: Filmen använder musik i en del längre scener där den intar talets plats. Det är inte alltid särskilt lyckade val, särskilt inte när Albinonis uttröskade Adagio skruvas upp i ett av avsnitten. Det må vara ett socialt sett realistiskt val av begravningsmusik men nog tyder det på en onödigt begränsad musikfantasi hos herr regissören?

fredag 7 april 2017

Londonscener: Puccini, Bartók, Mahler och Gershwin



Royal Opera House gav Puccinis "Madama Butterfly" första kvällen under vår vistelse i London - och turligt nog med Ermonela Jaho som Cio-Cio-San, huvudrollens unga geisha. Det kändes som en ynnest att än en gång få se och höra denna albanska gåva till sopranvärlden. Intrycket från Madrid-operan för ett par år sedan (se här) befästes: Jaho inte bara sjunger bra, hon torde också höra till operascenens främsta skådespelare för närvarande. 

Flera av Puccinis operor finns på listan över vår tids mest spelade. Bland dem denna melodram om kärleken mellan en lättsinnig amerikansk marinsoldat och en allvarlig japansk flicka, ett drama som utspelas mot bakgrund av kulturskillnader och imperialistiska skevheter. Sveket mot den förhoppningsfulla och troget väntande Cio-Cio-San blir dubbelt när Pinkerton till sist återvänder. Han gör det ju inte för att uppfylla sin japanska hustrus drömmar utan för att nu med en annan hustru vid sin sida hämta det barn som blev till för fem år sedan. Berövad på allt kan ingen ångerfull Pinkerton i världen hindra Cio-Cio-San från att välja döden för egen hand. 


Musiken förmedlar melodiskt sentiment av bästa italienska märke, här och var impressionistiskt färglagd med klanger från både öst och väst. Utan större djup, påstår en del, men uppenbarligen tillräckligt engagerande för att gång på gång spelas för utsålda hus. Så många kan inte ha fel, vilket med emfas bekräftas när som i det här fallet dirigenten Antonio Pappano lyckas ta fram allt vad som finns av dynamisk kraft i partituret och orkesterspelet fungerar som den stämningsladdare det ska. 

Även övriga roller sjöngs med bravur - bland vilka den argentinske tenoren Marcelo Puente som Pinkerton och den unga amerikanska sopranen Elisabeth DeShong som Suzuki bör nämnas. Dock vill jag hävda att den här kvällen i första hand regerades av Jaho, Pappano och orkestern.


I Barbican Center gästspelade New York Philharmonic Orchestra under sin chefdirigent Alan Gilbert, välkänd från hans tid med Stockholmsfilharmonikerna. Förlåt en retorisk fråga, men vem kan motstå ett program med Béla Bartóks "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta" före paus, följd av Gustav Mahlers fjärde symfoni? Sopranen Christina Landshamer i sista satsen gav fin röst åt den naivistiska tron på himmelrikets frid och fröjd. 

Jag är som bekant en inbiten Mahlerfantast, men den stora behållningen den här kvällen var trots allt att bli påmind om vilken fantastisk musik Bartók åstadkom i nämnda verk. I princip symfonisk musik utan blåsare, och där pianot i egenskap av ett stränginstrument försett med hammare bildar länken mellan stråkarna och de övriga slagverken. Den inledande fugans magiska stråkmusik intonerades i mycket lugnt tempo, vilket gav eftertryck åt den successivt stegrade volymen. Nattmusiken i tredje satsen är ju både svidande vacker och smått kuslig i sin ödsliga naturmystik. Och den sista satsens virvlande danser är vildare än jag tidigare riktigt fattat. Frågan är om inte detta måste betraktas som inte bara Bartóks utan ett av 1900-talets största verk.



Det är inte ofta jag väljer musikaler, men det händer. Jag blev lockad av den Broadway-show som via Paris nyligen även nått London och Dominion Theatre. "An American in Paris" med några av George och Ira Gershwins bästa låtar är en produktion som i enlighet med den amerikanska traditionen bjuder på jazzrytmer i högt tempo med snabba scenväxlingar och mycket dans. Ja, i själva verket blev jag nästan mest imponerad av den stundtals mycket komplicerade koreografin med dess inslag av klassisk balett. Att både kunna sjunga och tala efter ett ibland närmast gymnastiskt dansnummer måste vara något av det mest krävande som finns för en scenartist. 

En sak begriper jag dock inte. Varför i fridens namn envisas man i musikalsammanhang med dessa högtalare dimensionerade för rockmusikarenor när man har en orkester i diket med dirigent och allt? Första gången jag retade mig på detta var för många år sedan när jag såg "Phantom of the opera", där jag till sist misstänkte att allt bara var playback. Så illa var det inte här, men i synnerhet i det högre registret och vid hög volym försvann den akustiska känslan helt. Det gnistrade högtalare om musiken, ett vasst elektriskt diskantljud som fjärmade en från livekänslan.

Till sist: Orgeln i Westminster Abbey ljöd starkt och helt oförstärkt i ett varierat program där jag särskilt lade märke till ett verk av den mångsidige Felix Mendelssohn - hans sjätte orgelsonat. Och jag fick ta ett värdigt farväl av musiken i London för denna gång med fader Bachs Fugue sopra il Magnificat, BWV 733.

_________________

Här finns "Un bel di vedremo" ur Madame Butterfly i ett konsertant utförande av Ermonela Jaho

Foto: EJ

tisdag 4 april 2017

London bjuder



Vårvärmen var påtaglig i London under det gångna veckoslutet, under gårdagen närmast sommartemperatur i solskenet. Vår även i de grönskande träden längs Themsen och givetvis i parkerna, där narcisserna redan blommat ut på sina håll och magnoliorna börjat sprida sina stora vita kronblad över gräsmattorna. 




Två och en halv flygtimmar bort ligger denna världsmetropol som har så oändligt mycket att erbjuda. Musik, konst och teater. Mat, dryck och förströelser av alla de slag. Parker och intressanta stadsmiljöer för avkoppling och strövtåg. Fotboll och andra sportevenemang för den som så önskar. Bokpalats i fyra våningar och mängder av andra specialbutiker. Och för den som inte vet vad den ska göra av sina pengar finns ju Fortnum & Mason och juvelerarna på Bond Street. Allt det där vet man ju sen gammalt men blir ändå konstigt nog lite förvånad varje gång.



All världens mat kan avsmakas, men en Shepherds pie och en pint of ale är inte heller fy skam. Min vana trogen lade jag in en dim sum-lunch i programmet, denna gång inte hos klassiska Royal China i Bayswater utan hos Hakkasan (Hanway Place), en konkurrent som på senare tid gjort sig känd som en av de bästa asiatiska restaurangerna. Den visade sig förtjäna de goda vitsord den fått och vi blev sittande i bortåt tre timmar. Tänkte sedan inte mer på mat den dagen.


Museerna är fortfarande i stor utsträckning gratis och så omfattande att det aldrig går att ta in mer än en bråkdel av deras innehåll. Efter att än en gång ha blivit stående framför tre eller fyra Rembrandt (på The National Gallery) kan man redan känna sig så nöjd att man är beredd att vända på klacken och återvända en annan dag. Begrundande ett par av hans självporträtt, som ung och som gammal, påmindes jag om en bok jag köpte i Amsterdam häromåret, ännu oläst, om just självporträttet i konsten. Vad kan den ha att säga om självkarakteristiken hos denne penselföringens obestridlige mästare?

Ja, och så musiken då, som jag får återkomma till. Covent Garden, med "Madama Butterfly", en kväll på Barbican med gästande New Yorks Philharmonic Orchestra, en Broadway-musical med Gershwins bästa låtar i "An American in Paris", samt en organ recital i Westminster Abbey på söndag eftermiddag. Den sistnämnda gratis, de andra evenemangen desto kostsammare, om än väl värda vartenda pund.


Foto: EJ
Uppifrån och ned:
- Westminster i kvällssol efter söndagens orgelkonsert
- Kensington Park
- St James´s Park vid Buckingham Palace
- Björkdunge untanför Tate Modern
- Blackfriar Bridge
- Trafalgar Square med The National Gallery
- Big Ben
(Obs! Klickbara bilder)

onsdag 29 mars 2017

När himmel, jord och vind tystnar - till Monteverdis toner



Claudio Monteverdi fortsatte komponerandet av madrigaler också efter ankomsten till Venedig och kapellmästartjänsten vid Basilica di San Marco. Sjätte, sjunde och den stora åttonde madrigalboken tillkom där (plus en nionde postumt). Den åttonde publicerades 1638 under beteckningen "Madrigali Guerrieri et Amorosi", vilket indikerar att ämnet är krig och kärlek, om än inte krig i betydelsen fältslag utan snarare de inre strider som inte minst kärleken kan ge upphov till. 

Utan ingående kännedom om alla Monteverdis madrigaler har jag under årens lopp skaffat mig några favoriter, bland dem ett par som väl är allas favoriter. Den ena är "Zefiro torna" (till en sonett av Ottavio Rinuccini) ur den sjätte boken och den andra är "Or che l´ciel et la terra" (till en sonett av Francesco Petrarca) ur den åttonde.

Särskilt den sistnämnda måste vara en höjdpunkt inom madrigalkonsten. Om man noga följer texten varseblir man genast Monteverdis strävan: att med maximal uttryckskraft tonsätta orden, att med musikens hjälp ladda och förstärka frasernas innebörd. 

Så här lyder sonetten i Ingvar Björkesons översättning:

Nu medan himmel, jord och vind är stumma
och sömnen tyglar fåglarna och djuren
när natten kretsar, med sin stjärnvagn buren
och havet vilar, ingen våg hörs skumma

vakar jag, brinner, gråter; ser den kvinna
som tar mitt liv stå ständigt framför mig.
Milt plågar hon; jag rasar, är i krig,
och fred kan tanken blott i henne finna.

Så ur en enda källas klarhet springer
min näring besk och ljuv. En enda hand
är det som helar mig och grymt mig stinger,

och för att smärtan aldrig ska nå land
föds dagligen jag tusen gånger, drivs
i döden tusen. Ingen räddning givs.

Det här är förstås poesi av högsta karat, och jag har egen erfarenhet av den som den enda som vid en viss tidpunkt i mitt liv på allvar nådde mig. Det var samtidigt som min största rädsla handlade om att jag skulle förlora musiken, att den skulle lämna mig likgiltig och dö bort som det livselixir den alltid varit. Det inträffade dessbättre inte.

Dikten talar om en själ i inre konflikt och uppror. Objektet för jagets känslor namnges inte men är givet: Laura. Petrarca såg denna skönhet första gången utanför en kyrka i Avignon den 6 april 1348 och han blev helt betagen, galet avståndsförälskad livet ut. Denna obesvarade kärlek till en redan gift kvinna är upphovet till världslitteraturens vackraste kärleksdikter, av vilka den citerade är en.



Och vad gör då Monteverdi med den? Jo, han låter de sex stämmorna intonera de två första raderna utan att variera det ackord som de tillsammans bildar. Stilla i samma tonläge mumlar, liksom för sig själv, den förstummade själen om den stumhet som även den omgivande naturen drabbats av. De följande två raderna som fullbordar diktens första del klingar ett tonsteg högre på nästan samma sätt, med endast små harmoniska förskjutningar. Det är en makalös öppning som sedan i andra strofen - vid orden vegghio, penso, ardo, piango om hur jaget vakar, tänker, brinner, gråter - häftigt övergår i ett stegrat, pauserat utrop som stötvis hämtar andan.

Hon är källan till alla oförenligheter, den som är både bitter och ljuv, som förorsakar krig men också fred, som plågar och ändå lindrar, som med sin hand stinger men samtidigt helar. När hon framträder för hans inre syn tar det livet av honom. Och när han dör föds han på nytt, tusen gånger om. 

Så kulminerar denna madrigal i en exalterad stämsång som om och om igen slår fast att den älskande är tusen gånger räddningslöst förlorad. Musiken stryker under, ger motsägelserna trovärdighet och mildrar plågan. De sex stämmorna som så dämpat steg ur tystnaden förenar utan svårighet inkonsekvenserna. Det bitterljuva finns, för att parafrasera Inger Christensen.
_____________________________

Jag lyssnar gärna till denna madrigal när Concerto Italiano under ledning av Rinaldo Alesandrini framför den, som här. Där återges också den italienska originaltexten.

Dikten är hämtad ur Francesco Petrarca: Kärleksdikter, i översättning av Ingvar Björkeson, Natur och Kultur, 1989.

Bilden överst: Ett porträtt av Laura i ett manuskript med Petrarcas "Canzoniere et Trionfi" från 1463. Biblioteca Medicea et Laurenziana, Florens. 
Bilden nederst: Porträtt av Monteverdi tillsammans med en utgåva av den åttonde madrigalboken.

måndag 27 mars 2017

Jenufa



Jag har länge väntat på ett tillfälle att se någon av Leos Janacecks operor, men det har liksom aldrig velat ordna sig med den saken. Förrän nu, då Kungliga Operan ger "Jenufa" (uruppförd 1904) med Malin Byström (Jenufa) och Lena Nordin (klockerskan) i huvudrollerna. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan någon annan av hans operaverk kommer i min väg, exempelvis "Kata Kabanova", "Fallet Makropulis" eller "Döda huset". Janacecks unika klangvärld överraskar mig nämligen alltid med oanade skönhetsvärden, sin kärvhet till trots. 

"Jenufa" är en opera om skam och skuld men där ingen dör - förutom ett oskyldigt spädbarn som mördas av barnets mormor (klockerskan) av nödtvungen barmhärtighet, så som hon ser det. Detta sker mot bakgrund av ett triangeldrama med ett par halvbröder som båda älskar den obemärkt gravida Jenufa, där den ene är älskaren och den blivande barnafadern som inte vill gifta sig och ta ansvar och den andre blir avvisad och därför i affekt skadar henne i ansiktet. 

I akt och mening att rädda sin fosterdotter Jenufa undan fördömelse och ett liv i olycka agerar således mormodern änglamakerska utan dotterns vetskap. Brottet uppdagas dock till sist när vårisarna går upp och det dränkta barnet hittas. Mormodern erkänner sin skuld, men det anmärkningsvärda är att Jenufa förlåter henne och att hon efter vädjan från den tidigare försmådde friaren även väljer att förlåta och förena sig med honom.

Ämnet - mödrar som föder utomäktenskapliga barn i en fördömande miljö - kan kanske te sig en smula otidsenligt, men med vårt sentida inflöde av folk från kulturer där hedersbegrepp är en levande verklighet kan man ju inte längre påstå det. Och alldeles oavsett den extrema konsekvensen av hederskulturen i detta drama tror jag att det är något mer än bara det upprörande barnamordet som i det här fallet kan få även en emanciperad publik att tåras. 

Av i så fall vad? Identifikationen med änglamakerskan och hennes handlande må vara svår för de flesta av oss, även om Lena Nordin sjunger fram en förtvivlad omsorg som hjälper en bit på vägen. Allra mest gripande blir hon när hon tveklöst kliver fram och tar på sig hela skulden. Man anar upproriskhet i den oförbehållsamma förklaring hon ger sitt handlande. Lättare att fatta är Jenufas utsatthet, sviken som hon är av allt och alla, inklusive Maria, gudsmodern hon så vackert tillber. Men det här med att hon så beredvilligt förlåter... 

Förlåtelsen, är den inte på sätt och vis det mest provocerande - och underligt berörande - för en modern åskådare av detta operadrama? Är att förlåta en styrka eller en svaghet, mod eller anpasslighet, om vi betraktar det ur det egna, förorättade perspektivet? Ligger inte det att "aldrig kunna förlåta någonting sådant" närmare till hands som naturligt reaktionsmönster? Knappast någon sekulär själasörjare skulle anbefalla förlåtelse som den givna lösningen, men antagligen paradoxalt nog ändå välkomna den, ifall den på det här sättet visar sig hos någon som därmed finner kraft "att gå vidare i livet", som det brukar heta. Ja, klichéerna anmäler sig, ligger nära till hands.

Musik är som bekant kapabel att skildra sammansatta känslor, och Janacecks musik är verkligen inget undantag. Man kan inte annat än förundras över hur väl detta egensinniga tonspråk med dess korthuggna fraser, dessa rytmiska figurer som upprepas och moduleras i olika harmoniska kombinationer, byggda av folkmelodiska element och en känslighet för det talade språkets tonfall - hur väl det låter sig användas till allt från ömsint lyrik till brutal dramatik. 

Att både vrede och bestörtning finns hos Jenufa råder inget tvivel om. Den gråtmilda upplösningen må te sig pigromantiskt onaturlig, men tillförda musikens krafter är vi än en gång beredda att erkänna känslor som innefattar både förkrosselse, vrede och försonlighet. Vi blir helt enkelt djupt berörda av att se en människa stor nog att kunna förlåta.

Föreställningen har ett sångarlag av genomgående hög kvalitet, där särskilt Byström och Nordin gör glansfulla insatser i huvudrollerna. Men jag vill även särskilt nämna Kungliga Hovkapellet som under Lawrence Renes får Janacecks underbara orkesterkolorit att skimra och pulsera med den glöd som tillkommer den. Så sent som i torsdags hörde jag dem för övrigt i ett fint framförande av Mahlers tredje symfoni i Konserthuset. Det är ett faktum som återigen bör framhållas att Stockholm kan stoltsera med inte mindre än tre ypperliga symfoniorkestrar.

måndag 20 mars 2017

Yuja Wangs recital



Stockholms Konserthus var igår utsålt ända upp på podiet när Yuja Wang hänförde de församlade med en praktfull bukett pianomusik med bland annat verk av Chopin, Brahms och Skrjabin som huvudinslag. Att hon är en fullfjädrad virtuos behöver hon inte längre bevisa, men hon gör det ändå gärna - av ren spelglädje som det verkar - genom att redan före paus be oss glömma den Store Gamle (ja jag syftar på salig Horowitz) när hon, den unga späda kinesiskan, exekverar dennes främsta showpiece ("Variationer på ett tema ur Bizets Carmen") med en frenesi som fullständigt golvar publiken. Klassisk musik är underhållning också, det vore dumt att förneka (se vidare här).

Hon gör vad hon vill utan hänsyn till svårighets-grad, den saken är klar. Vilket dessbättre inte betyder att det musikaliska kommer bort; hon ser tvärtom till att blanda på ett sätt som visar att det nyanserade musikskapandet ändå är det centrala. 

De inledande 45 minuterna ägnades sålunda Chopins 24 preludier, op. 28, denna rikt varierade samling som så sofistikerat speglar skiftande sinnesstämningar. Här kan man givetvis alltid ha synpunkter på enskilda stycken och hur de bör låta, men på det stora hela måste jag säga att jag lyssnade med stort välbehag. Wang återkom sedan i slutet av konserten till Chopin, där särskilt g-mollballaden gjordes med utsökt beaktande av dynamik och sensualism. 

Efter paus ännu ett stort verk - Johannes Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel" som jag är tacksam att bli påmind om. (Eftersom Wang inte annonserade sitt program hade jag skam till sägandes svårt att identifiera denna stilfulla hybrid). Det är ju fråga om fantastisk barockmusik i romantisk utstyrsel, och det är mycket givande att följa hur Brahms gestaltar detta förhållandevis enkla tema i så många fantasifulla och mot slutet alltmer komplexa former.  

I övrigt fastnade jag, förutom för den lyriskt extatiska fjärde sonaten av Skrjabin, för det som visade sig vara ett stycke av en annan rysk kompositör, Nikolaj Kapustin (f. 1937), nämligen en Toccatina vars läckert svängiga rytmik har alla chanser att vinna de flestas förtjusning (hör här). 

Efter en skämtsam version av "Alla turca" spelade Wang till sist mycket lent och lyriskt en Chopin-vals (ciss-moll, op. 64:2), tog sedan (efter cirka två timmars effektiv speltid) sin elektroniska notplatta under armen och lämnade podiet under allmänt jubel.



Foto: EJ

söndag 19 mars 2017

Vid flodkröken i urskogen



I en stad som en gång var ett handelscentrum i djupaste, för att nu inte säga mörkaste, Afrika hamnar Salim, huvudpersonen i V S Naipuls roman "Där floden flyter förbi" (Rabén & Sjögren, 1980; svensk översättning av Else Lundgren; originalet från 1979). Han flyttar dit när en god vän erbjuder honom att överta en mindre affärsrörelse. Vännen är liksom han själv av indiskt ursprung från en familj som sedan generationer funnits vid den "arabisk-indisk-persisk-portugisiska" ostkusten vid Indiska oceanen, ett släkte som endast känner det verkliga Afrika som någonting främmande i ryggen bakom sig. 

Salim innehar brittiskt pass och är högst ambivalent inför såväl det sofistikerade Europas koloniala avtryck som det kaotiska och etniskt konfliktfyllda livet i urskogen. Han är en man utan ordentlig förankring som villigt lämnar sitt mångkulturella sammanhang för något nytt och oprövat - ständig gäst och främling var än han slår sig ner.

Den nya tillvaron blir inte enklare för Salim. Han anländer efter en revolt som ödelagt stora delar av staden, även om han blir vittne till hur den nu rätt snabbt byggs upp och växer under den nye Store Mannen, envåldshärskaren vars alltmer förstorade porträtt hänger i alla offentliga lokaler som påminnelse om vem som styr landet med hjälp av legosoldater och dekret från huvudstaden. Vilket ingalunda räcker för att tillförsäkra stabilitet och hopp om framtida lugn och säkerhet, snarare tvärtom. Rykten löper om rebellaktiviteter; rädslan att nya oroligheter när som helst ska utbryta upptar medborgarna.

Salim umgås mest med några få av sin egen sort, besöker ibland "hellenska klubben" och får i samband med ett nystartat agrart utbildnings-centrum, kallat Området, kontakt med en europeisk forskare och dennes hustru. Raymond, som han heter, anses ha diktatorns förtroende och förväntas bistå honom och bidra till Områdets prestige som akademiskt centrum och paradexempel för det moderna Afrika.

Raymonds vackra hustru Yvette blir Salims älskarinna i ett passionerat förhållande som äntligen skänker Salim något mer än det som de invanda bordellbesöken haft att erbjuda. Men inte heller den lyckan varar länge utan slutar i förnedring och uppbrott i och med det grandiosa Områdets sönderfall. 

Salim gör ännu ett utbrytningsförsök via sina kontakter i London men är redan efter tre veckor tillbaka vid flodkröken i urskogen. Han är och förblir en outsider, en distanserad betraktare som inte hör hemma någonstans. Efter att i en nationaliseringsvåg ha förlorat kontrollen över sin butik, gett sig in i skumma affärer med guld och elfenben och avslöjats, lyckas han i sista stund med hjälp av mutor och en tidigare skyddsling som kommit upp sig i administrationen, fly undan den annalkande blodsutgjutelsen. 

Naipaul beskriver miljöer och människor på en rik och flödig prosa som effektivt drar in läsaren i det färgstarka innehållet. Afrikas röda jord, den andefyllda bushens hemligheter, floden som bärare av både snabbväxande vattenhyacinter och den viktiga flodångaren med dess svans av primitiva kanoter, livet kring flodkajen och hotell van der Weyden, de enkla bostäderna och de pretentiösa dito inom Området, barerna och de vardagliga nöjena - allt är filtrerat genom Salims illusionslösa betraktande, stundom anstruket av lätt nedlåtenhet som från den som inte vill erkänna sig som en del av det hela. 

Detsamma gäller de mänskliga relationerna som nästan genomgående präglas av spänningar och vaksamhet, masker och maskspel, organiserat liv i ojämn kamp med korruption och kaos, här och var pyrande ressentiment blandad med fatalistisk håglöshet. 

"Jag kunde inte tänka mig att tillbringa resten av mina dagar vid kröken där i floden, som Mahesh och de övriga. Jag kände mig skild från dem. Jag uppfattade fortfarande mig själv som en som bara passerade" (s 93).

Det bör sägas att flera personer i Salims nätverk av skyddslingar och bekanta är intrigmässigt synnerligen väl tillvaratagna, vilket gör dem till mer än enbart bifigurer när de återkommande dyker upp i berättelsen. 

Även om den bild som Naipaul genom Salim återger av det postkoloniala Afrika kan tyckas väl dyster och inte kan generaliseras som den enda, förefaller den mig fullt trovärdig och ideligen bekräftad av rapporteringen från länder som i likhet med detta (i romanen aldrig namngivna) afrikanska land härjas av etniska konflikter, omfattande korruption och maktmissbruk under skrupelfria despoter. 

Dock uppfattar jag romanens tema som lika mycket existentiellt som sociologiskt och därmed även med en anknytning till den aktuella diskussionen om identitet och tillhörighet, utanförskap och bekräftelsebehov. Eller som omvänt rör frågan om förmågan att leva med känslan av främlingskap och inrätta sig i miljöer som på en gång fascinerar och alienerar, i sammanhang där mot bakgrund av en brutalt föränderlig verklighet motstridiga drömmar om en annan och bättre tillvaro häftigt kolliderar med varandra. 

Att Salim framhärdar och stannar vid den där flodkröken så länge som bara är möjligt, kan rimligen tolkas som att den trots allt utövar en speciell lockelse på honom, en fascination som förvisso också smittar av sig på läsaren. Och varför måste han eller jag tänka att hans eller min plats på jorden bara är en, eller ens att han eller jag själv bara är en?

___________________________________

(Jag ser att det förträffliga bokförlaget Modernista har för avsikt att ge ut den här boken på nytt i början av nästa år. Då under titeln "Vid flodens krök". )

torsdag 16 mars 2017

Torgny Lindgren 1938-2017



En till av de omistliga har gått bort. Hörde det nyss på radion att Torgny Lindgren dött. Nu är det bara ytterst få svenska författare kvar av dem som jag följt i decennier och som påverkat mig - och roat mig - mest. Ingen har så ofta vid läsningen fått mig att skratta högt och samtidigt njuta i fulla drag av en så precis prosakonst, den som under skrönan alltid illa dolde en filosofisk tanke eller referens till den lättburna lärdomen. Så sorgligt att det inte blir fler historier från hans penna, som blev vassare och vackrare och roligare ju äldre han blev. 

PS: Om hans sista bok skrev jag här.