Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 29 mars 2017

När himmel, jord och vind tystnar - till Monteverdis toner



Claudio Monteverdi fortsatte komponerandet av madrigaler också efter ankomsten till Venedig och kapellmästartjänsten vid Basilica di San Marco. Sjätte, sjunde och den stora åttonde madrigalboken tillkom där (plus en nionde postumt). Den åttonde publicerades 1638 under beteckningen "Madrigali Guerrieri et Amorosi", vilket indikerar att ämnet är krig och kärlek, om än inte krig i betydelsen fältslag utan snarare de inre strider som inte minst kärleken kan ge upphov till. 

Utan ingående kännedom om alla Monteverdis madrigaler har jag under årens lopp skaffat mig några favoriter, bland dem ett par som väl är allas favoriter. Den ena är "Zefiro torna" (till en sonett av Ottavio Rinuccini) ur den sjätte boken och den andra är "Or che l´ciel et la terra" (till en sonett av Francesco Petrarca) ur den åttonde.

Särskilt den sistnämnda måste vara en höjdpunkt inom madrigalkonsten. Om man noga följer texten varseblir man genast Monteverdis strävan: att med maximal uttryckskraft tonsätta orden, att med musikens hjälp ladda och förstärka frasernas innebörd. 

Så här lyder sonetten i Ingvar Björkesons översättning:

Nu medan himmel, jord och vind är stumma
och sömnen tyglar fåglarna och djuren
när natten kretsar, med sin stjärnvagn buren
och havet vilar, ingen våg hörs skumma

vakar jag, brinner, gråter; ser den kvinna
som tar mitt liv stå ständigt framför mig.
Milt plågar hon; jag rasar, är i krig,
och fred kan tanken blott i henne finna.

Så ur en enda källas klarhet springer
min näring besk och ljuv. En enda hand
är det som helar mig och grymt mig stinger,

och för att smärtan aldrig ska nå land
föds dagligen jag tusen gånger, drivs
i döden tusen. Ingen räddning givs.

Det här är förstås poesi av högsta karat, och jag har egen erfarenhet av den som den enda som vid en viss tidpunkt i mitt liv på allvar nådde mig. Det var samtidigt som min största rädsla handlade om att jag skulle förlora musiken, att den skulle lämna mig likgiltig och dö bort som det livselixir den alltid varit. Det inträffade dessbättre inte.

Dikten talar om en själ i inre konflikt och uppror. Objektet för jagets känslor namnges inte men är givet: Laura. Petrarca såg denna skönhet första gången utanför en kyrka i Avignon den 6 april 1348 och han blev helt betagen, galet avståndsförälskad livet ut. Denna obesvarade kärlek till en redan gift kvinna är upphovet till världslitteraturens vackraste kärleksdikter, av vilka den citerade är en.



Och vad gör då Monteverdi med den? Jo, han låter de sex stämmorna intonera de två första raderna utan att variera det ackord som de tillsammans bildar. Stilla i samma tonläge mumlar, liksom för sig själv, den förstummade själen om den stumhet som även den omgivande naturen drabbats av. De följande två raderna som fullbordar diktens första del klingar ett tonsteg högre på nästan samma sätt, med endast små harmoniska förskjutningar. Det är en makalös öppning som sedan i andra strofen - vid orden vegghio, penso, ardo, piango om hur jaget vakar, tänker, brinner, gråter - häftigt övergår i ett stegrat, pauserat utrop som stötvis hämtar andan.

Hon är källan till alla oförenligheter, den som är både bitter och ljuv, som förorsakar krig men också fred, som plågar och ändå lindrar, som med sin hand stinger men samtidigt helar. När hon framträder för hans inre syn tar det livet av honom. Och när han dör föds han på nytt, tusen gånger om. 

Så kulminerar denna madrigal i en exalterad stämsång som om och om igen slår fast att den älskande är tusen gånger räddningslöst förlorad. Musiken stryker under, ger motsägelserna trovärdighet och mildrar plågan. De sex stämmorna som så dämpat steg ur tystnaden förenar utan svårighet inkonsekvenserna. Det bitterljuva finns, för att parafrasera Inger Christensen.
_____________________________

Jag lyssnar gärna till denna madrigal när Concerto Italiano under ledning av Rinaldo Alesandrini framför den, som här. Där återges också den italienska originaltexten.

Dikten är hämtad ur Francesco Petrarca: Kärleksdikter, i översättning av Ingvar Björkeson, Natur och Kultur, 1989.

Bilden överst: Ett porträtt av Laura i ett manuskript med Petrarcas "Canzoniere et Trionfi" från 1463. Biblioteca Medicea et Laurenziana, Florens. 
Bilden nederst: Porträtt av Monteverdi tillsammans med en utgåva av den åttonde madrigalboken.

måndag 27 mars 2017

Jenufa



Jag har länge väntat på ett tillfälle att se någon av Leos Janacecks operor, men det har liksom aldrig velat ordna sig med den saken. Förrän nu, då Kungliga Operan ger "Jenufa" (uruppförd 1904) med Malin Byström (Jenufa) och Lena Nordin (klockerskan) i huvudrollerna. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan någon annan av hans operaverk kommer i min väg, exempelvis "Kata Kabanova", "Fallet Makropulis" eller "Döda huset". Janacecks unika klangvärld överraskar mig nämligen alltid med oanade skönhetsvärden, sin kärvhet till trots. 

"Jenufa" är en opera om skam och skuld men där ingen dör - förutom ett oskyldigt spädbarn som mördas av barnets mormor (klockerskan) av nödtvungen barmhärtighet, så som hon ser det. Detta sker mot bakgrund av ett triangeldrama med ett par halvbröder som båda älskar den obemärkt gravida Jenufa, där den ene är älskaren och den blivande barnafadern som inte vill gifta sig och ta ansvar och den andre blir avvisad och därför i affekt skadar henne i ansiktet. 

I akt och mening att rädda sin fosterdotter Jenufa undan fördömelse och ett liv i olycka agerar således mormodern änglamakerska utan dotterns vetskap. Brottet uppdagas dock till sist när vårisarna går upp och det dränkta barnet hittas. Mormodern erkänner sin skuld, men det anmärkningsvärda är att Jenufa förlåter henne och att hon efter vädjan från den tidigare försmådde friaren även väljer att förlåta och förena sig med honom.

Ämnet - mödrar som föder utomäktenskapliga barn i en fördömande miljö - kan kanske te sig en smula otidsenligt, men med vårt sentida inflöde av folk från kulturer där hedersbegrepp är en levande verklighet kan man ju inte längre påstå det. Och alldeles oavsett den extrema konsekvensen av hederskulturen i detta drama tror jag att det är något mer än bara det upprörande barnamordet som i det här fallet kan få även en emanciperad publik att tåras. 

Av i så fall vad? Identifikationen med änglamakerskan och hennes handlande må vara svår för de flesta av oss, även om Lena Nordin sjunger fram en förtvivlad omsorg som hjälper en bit på vägen. Allra mest gripande blir hon när hon tveklöst kliver fram och tar på sig hela skulden. Man anar upproriskhet i den oförbehållsamma förklaring hon ger sitt handlande. Lättare att fatta är Jenufas utsatthet, sviken som hon är av allt och alla, inklusive Maria, gudsmodern hon så vackert tillber. Men det här med att hon så beredvilligt förlåter... 

Förlåtelsen, är den inte på sätt och vis det mest provocerande - och underligt berörande - för en modern åskådare av detta operadrama? Är att förlåta en styrka eller en svaghet, mod eller anpasslighet, om vi betraktar det ur det egna, förorättade perspektivet? Ligger inte det att "aldrig kunna förlåta någonting sådant" närmare till hands som naturligt reaktionsmönster? Knappast någon sekulär själasörjare skulle anbefalla förlåtelse som den givna lösningen, men antagligen paradoxalt nog ändå välkomna den, ifall den på det här sättet visar sig hos någon som därmed finner kraft "att gå vidare i livet", som det brukar heta. Ja, klichéerna anmäler sig, ligger nära till hands.

Musik är som bekant kapabel att skildra sammansatta känslor, och Janacecks musik är verkligen inget undantag. Man kan inte annat än förundras över hur väl detta egensinniga tonspråk med dess korthuggna fraser, dessa rytmiska figurer som upprepas och moduleras i olika harmoniska kombinationer, byggda av folkmelodiska element och en känslighet för det talade språkets tonfall - hur väl det låter sig användas till allt från ömsint lyrik till brutal dramatik. 

Att både vrede och bestörtning finns hos Jenufa råder inget tvivel om. Den gråtmilda upplösningen må te sig pigromantiskt onaturlig, men tillförda musikens krafter är vi än en gång beredda att erkänna känslor som innefattar både förkrosselse, vrede och försonlighet. Vi blir helt enkelt djupt berörda av att se en människa stor nog att kunna förlåta.

Föreställningen har ett sångarlag av genomgående hög kvalitet, där särskilt Byström och Nordin gör glansfulla insatser i huvudrollerna. Men jag vill även särskilt nämna Kungliga Hovkapellet som under Lawrence Renes får Janacecks underbara orkesterkolorit att skimra och pulsera med den glöd som tillkommer den. Så sent som i torsdags hörde jag dem för övrigt i ett fint framförande av Mahlers tredje symfoni i Konserthuset. Det är ett faktum som återigen bör framhållas att Stockholm kan stoltsera med inte mindre än tre ypperliga symfoniorkestrar.

måndag 20 mars 2017

Yuja Wangs recital



Stockholms Konserthus var igår utsålt ända upp på podiet när Yuja Wang hänförde de församlade med en praktfull bukett pianomusik med bland annat verk av Chopin, Brahms och Skrjabin som huvudinslag. Att hon är en fullfjädrad virtuos behöver hon inte längre bevisa, men hon gör det ändå gärna - av ren spelglädje som det verkar - genom att redan före paus be oss glömma den Store Gamle (ja jag syftar på salig Horowitz) när hon, den unga späda kinesiskan, exekverar dennes främsta showpiece ("Variationer på ett tema ur Bizets Carmen") med en frenesi som fullständigt golvar publiken. Klassisk musik är underhållning också, det vore dumt att förneka (se vidare här).

Hon gör vad hon vill utan hänsyn till svårighets-grad, den saken är klar. Vilket dessbättre inte betyder att det musikaliska kommer bort; hon ser tvärtom till att blanda på ett sätt som visar att det nyanserade musikskapandet ändå är det centrala. 

De inledande 45 minuterna ägnades sålunda Chopins 24 preludier, op. 28, denna rikt varierade samling som så sofistikerat speglar skiftande sinnesstämningar. Här kan man givetvis alltid ha synpunkter på enskilda stycken och hur de bör låta, men på det stora hela måste jag säga att jag lyssnade med stort välbehag. Wang återkom sedan i slutet av konserten till Chopin, där särskilt g-mollballaden gjordes med utsökt beaktande av dynamik och sensualism. 

Efter paus ännu ett stort verk - Johannes Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel" som jag är tacksam att bli påmind om. (Eftersom Wang inte annonserade sitt program hade jag skam till sägandes svårt att identifiera denna stilfulla hybrid). Det är ju fråga om fantastisk barockmusik i romantisk utstyrsel, och det är mycket givande att följa hur Brahms gestaltar detta förhållandevis enkla tema i så många fantasifulla och mot slutet alltmer komplexa former.  

I övrigt fastnade jag, förutom för den lyriskt extatiska fjärde sonaten av Skrjabin, för det som visade sig vara ett stycke av en annan rysk kompositör, Nikolaj Kapustin (f. 1937), nämligen en Toccatina vars läckert svängiga rytmik har alla chanser att vinna de flestas förtjusning (hör här). 

Efter en skämtsam version av "Alla turca" spelade Wang till sist mycket lent och lyriskt en Chopin-vals (ciss-moll, op. 64:2), tog sedan (efter cirka två timmars effektiv speltid) sin elektroniska notplatta under armen och lämnade podiet under allmänt jubel.



Foto: EJ

söndag 19 mars 2017

Vid flodkröken i urskogen



I en stad som en gång var ett handelscentrum i djupaste, för att nu inte säga mörkaste, Afrika hamnar Salim, huvudpersonen i V S Naipuls roman "Där floden flyter förbi" (Rabén & Sjögren, 1980; svensk översättning av Else Lundgren; originalet från 1979). Han flyttar dit när en god vän erbjuder honom att överta en mindre affärsrörelse. Vännen är liksom han själv av indiskt ursprung från en familj som sedan generationer funnits vid den "arabisk-indisk-persisk-portugisiska" ostkusten vid Indiska oceanen, ett släkte som endast känner det verkliga Afrika som någonting främmande i ryggen bakom sig. 

Salim innehar brittiskt pass och är högst ambivalent inför såväl det sofistikerade Europas koloniala avtryck som det kaotiska och etniskt konfliktfyllda livet i urskogen. Han är en man utan ordentlig förankring som villigt lämnar sitt mångkulturella sammanhang för något nytt och oprövat - ständig gäst och främling var än han slår sig ner.

Den nya tillvaron blir inte enklare för Salim. Han anländer efter en revolt som ödelagt stora delar av staden, även om han blir vittne till hur den nu rätt snabbt byggs upp och växer under den nye Store Mannen, envåldshärskaren vars alltmer förstorade porträtt hänger i alla offentliga lokaler som påminnelse om vem som styr landet med hjälp av legosoldater och dekret från huvudstaden. Vilket ingalunda räcker för att tillförsäkra stabilitet och hopp om framtida lugn och säkerhet, snarare tvärtom. Rykten löper om rebellaktiviteter; rädslan att nya oroligheter när som helst ska utbryta upptar medborgarna.

Salim umgås mest med några få av sin egen sort, besöker ibland "hellenska klubben" och får i samband med ett nystartat agrart utbildnings-centrum, kallat Området, kontakt med en europeisk forskare och dennes hustru. Raymond, som han heter, anses ha diktatorns förtroende och förväntas bistå honom och bidra till Områdets prestige som akademiskt centrum och paradexempel för det moderna Afrika.

Raymonds vackra hustru Yvette blir Salims älskarinna i ett passionerat förhållande som äntligen skänker Salim något mer än det som de invanda bordellbesöken haft att erbjuda. Men inte heller den lyckan varar länge utan slutar i förnedring och uppbrott i och med det grandiosa Områdets sönderfall. 

Salim gör ännu ett utbrytningsförsök via sina kontakter i London men är redan efter tre veckor tillbaka vid flodkröken i urskogen. Han är och förblir en outsider, en distanserad betraktare som inte hör hemma någonstans. Efter att i en nationaliseringsvåg ha förlorat kontrollen över sin butik, gett sig in i skumma affärer med guld och elfenben och avslöjats, lyckas han i sista stund med hjälp av mutor och en tidigare skyddsling som kommit upp sig i administrationen, fly undan den annalkande blodsutgjutelsen. 

Naipaul beskriver miljöer och människor på en rik och flödig prosa som effektivt drar in läsaren i det färgstarka innehållet. Afrikas röda jord, den andefyllda bushens hemligheter, floden som bärare av både snabbväxande vattenhyacinter och den viktiga flodångaren med dess svans av primitiva kanoter, livet kring flodkajen och hotell van der Weyden, de enkla bostäderna och de pretentiösa dito inom Området, barerna och de vardagliga nöjena - allt är filtrerat genom Salims illusionslösa betraktande, stundom anstruket av lätt nedlåtenhet som från den som inte vill erkänna sig som en del av det hela. 

Detsamma gäller de mänskliga relationerna som nästan genomgående präglas av spänningar och vaksamhet, masker och maskspel, organiserat liv i ojämn kamp med korruption och kaos, här och var pyrande ressentiment blandad med fatalistisk håglöshet. 

"Jag kunde inte tänka mig att tillbringa resten av mina dagar vid kröken där i floden, som Mahesh och de övriga. Jag kände mig skild från dem. Jag uppfattade fortfarande mig själv som en som bara passerade" (s 93).

Det bör sägas att flera personer i Salims nätverk av skyddslingar och bekanta är intrigmässigt synnerligen väl tillvaratagna, vilket gör dem till mer än enbart bifigurer när de återkommande dyker upp i berättelsen. 

Även om den bild som Naipaul genom Salim återger av det postkoloniala Afrika kan tyckas väl dyster och inte kan generaliseras som den enda, förefaller den mig fullt trovärdig och ideligen bekräftad av rapporteringen från länder som i likhet med detta (i romanen aldrig namngivna) afrikanska land härjas av etniska konflikter, omfattande korruption och maktmissbruk under skrupelfria despoter. 

Dock uppfattar jag romanens tema som lika mycket existentiellt som sociologiskt och därmed även med en anknytning till den aktuella diskussionen om identitet och tillhörighet, utanförskap och bekräftelsebehov. Eller som omvänt rör frågan om förmågan att leva med känslan av främlingskap och inrätta sig i miljöer som på en gång fascinerar och alienerar, i sammanhang där mot bakgrund av en brutalt föränderlig verklighet motstridiga drömmar om en annan och bättre tillvaro häftigt kolliderar med varandra. 

Att Salim framhärdar och stannar vid den där flodkröken så länge som bara är möjligt, kan rimligen tolkas som att den trots allt utövar en speciell lockelse på honom, en fascination som förvisso också smittar av sig på läsaren. Och varför måste han eller jag tänka att hans eller min plats på jorden bara är en, eller ens att han eller jag själv bara är en?

___________________________________

(Jag ser att det förträffliga bokförlaget Modernista har för avsikt att ge ut den här boken på nytt i början av nästa år. Då under titeln "Vid flodens krök". )

torsdag 16 mars 2017

Torgny Lindgren 1938-2017



En till av de omistliga har gått bort. Hörde det nyss på radion att Torgny Lindgren dött. Nu är det bara ytterst få svenska författare kvar av dem som jag följt i decennier och som påverkat mig - och roat mig - mest. Ingen har så ofta vid läsningen fått mig att skratta högt och samtidigt njuta i fulla drag av en så precis prosakonst, den som under skrönan alltid illa dolde en filosofisk tanke eller referens till den lättburna lärdomen. Så sorgligt att det inte blir fler historier från hans penna, som blev vassare och vackrare och roligare ju äldre han blev. 

PS: Om hans sista bok skrev jag här.


måndag 13 mars 2017

Mariavespern i Storkyrkan



För första gången har jag hört Claudio Monteverdis "Vespro alla Beata Vergine" (Vesper för den heliga Jungfrun) framföras live, och jag begriper inte varför först nu. Jag var i alla fall klok nog att gripa det tillfälle som erbjöds i Storkyrkan igår eftermiddag. 

Jag känner verket väl via inspelningar och uppskattar det som ett av de främsta kyrkomusikaliska verken över huvud taget. Jo, visst - Händels Messias, Bachs Matteus- och Johannespassioner, Brahms Requiem och en del annat finns också, men egentligen är det nog bara Bachs h-mollmässa som kan fylla mig med samma odelade entusiasm som de här ljuvligt tonsatta aftonbönerna från 1610.

Verket är för kör (sex-, åtta- och tiostämmig), solister och barockorkester, tar halvannan timme att framföra och består av psalmer, motetter, instrumentalinslag, en hymn (Ave maris stella) och en Magnificat (Marias lovsång); ordningsföljden ej fastställd utan kan varieras.

Gårdagens konsert hade (konsertmässigt, kanske man kan säga) utelämnat de gregorianska antifonerna till förmån för instrumentala ritorneller. I övrigt var allt bekant, även så placeringen av solisterna på skilda platser i kyrkorummet. 

Det säger sig självt att själva kyrkorummet skapar vissa bekymmer rent akustiskt samtidigt som det skänker verket en adekvat inramning. Den ofta mycket komplexa harmoniken flyter ut i den långa efterklangen till skillnad från den mer distinkta ljudbild som erhålls i studioinspelningar. Men i synnerhet solistsången (med duetternas ekoinslag) blir mycket effektfull i kyrkorummet. Kanske var det kvällens eminenta solister ur St Jakobs kammarkör som förstärkte det intrycket, där särskilt tenorerna i ett par av verkets höjdpunkter - Nigra sum och Duo Seraphim - imponerade stort. 

St Jakobs kammarkör, ensemblen REbarock och dirigenten Gary Graden har all heder av denna konsert, där kraftfull lovprisning precis som sig bör växlade med den innerligaste skönsång till ackompanjemang av stråkar, tromboner, sinkor, dulcian och orgel. 

Nigra sum (ur Höga visan):

Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar.
Ta mig med, låt oss skynda, konung, till ditt rum.
Min vän säger till mig: Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut! Vintern är över, 
regntiden är förbi. Marken täcks av blommor,
tiden för beskärning är inne.



Foto: EJ

fredag 10 mars 2017

Monteverdis äventyrliga resa



Claudio Monteverdi (1567-1643), hovkapell-mästaren, madrigalisten och operakonstens portalfigur, fyller 450 år i år. Det bör naturligtvis firas! 

Jag gör det gärna genom att till att börja med lyssna till några av hans många affektladdade madrigaler. Och jag gör det genom att på nytt ströläsa i en gedigen avhandling om hans liv och verk (Paolo Fabbri: "Monteverdi", Cambridge University Press, 1994; det italienska originalet från 1985). 

Jag letar upp det avsnitt som handlar om hans resa från Mantova till Venedig. Efter tjugo års tjänst i alltmer avancerade musikaliska befattningar vid Gonzagaättens hov avskedas han utan pardon. Elaka intriger ligger bakom och den nye unge hertigen är inte längre angelägen om hans tjänster. 

sällskap med sonen Francesco, en tjänsteflicka och en kurir lämnar han Mantova med pick och pack för att i stället tillträda tjänsten som maestro di capella vid Basilica San Marco. Det sker i oktober 1612, och på den tiden krävde den resan inte en dag utan flera. Först väntade en färd med postvagn och därefter från Este via Padova en med pråm och båt till slutmålet Venedig. 

Resan skulle bli ovanligt strapatsrik. Någonstans i trakten av Sanguinetto överfölls och plundrades vagnen av stråtrövare, ett drama som Monteverdi själv ingående beskrivit i ett av sina många bevarade brev.



Helt plötsligt, skriver han, dök två brunhyade män - av medellängd och inte särskilt skäggiga - upp ur fältet invid vägen beväpnade med långa laddade musköter. Den ene pekade hotfullt på Monteverdi medan den andre höll hästarna i schack och drev ekipaget åt sidan utan att yttra ett ord. 

Monteverdi steg ur, tvangs ner på knä och befalldes öppna börsen, medan den andre krävde att kuriren skulle landa koffertarna. En efter en öppnades de av kuriren och banditen tog för sig av det det han ville ha, vilket Monteverdi knästående således bara kunde bevittna. En tredje man försedd med en grov spik höll uppsikt över vägen och eventuella andra resenärer. 

Han som noggrant undersökt godset går sedan fram till Monteverdi och befaller honom att klä av sig för att visa att han inte har pengar undanstoppade. Efter att ha övertygat sig om att inget mer finns att hämta vänder han sig till tjänsteflickan med samma order. När hon förtvivlat värjer sig med böner, vädjanden och rop lämnas hon dock ifred.

Därefter tillverkar den ene av banditerna ett knyte för de finaste föremålen och får då även syn på den långrock av finaste cheviot som Monteverdi nyligen låtit sy upp åt sig i Cremona. "Hjälp mig sätta på mig den", manar han kuriren. Men då den visar sig för stor vill han i stället prova sonens - som är för kort. När kuriren påpekar att den tillhör den stackars seminaristen och att denne borde få behålla både den och kostymen, går banditen med på det. Och efter kurirens enträgna vädjan om att få tjänsteflickans saker som gåva beviljas även detta. Det övriga som utvalts packas i knytet och banditerna drar sin kos. Monteverdi med sällskap samlar ihop resterna av sina ägodelar och tar in på ett värdshus. 

Följande dag gör de en brottsanmälan och fortsätter sedan resan, som även i sin senare del bjuder på stora påfrestningar. Den oövertäckta pråmen till Padova blir stående i bottenslammet i nästan ett dygn, och när den väl kommer iväg är det i både storm och regn och med kuriren som ende akterroddare. Ju längre den fördröjda resan pågår desto mer tålamodsprövande blir denne kurir, som med armen i band under den sista etappen på båten från Padova sprider förvanskade historier om sig själv och sina blessyrer från vägrånet, möjligen avsedda som narraktiga skämt.

Så långt Monteverdis beskrivning av resan, av mig här återgiven i koncentrat. Det intressanta med berättelsen är inte bara att den ger en inblick i dåtidens resande, utan att den också visar att inte ens en vida berömd tonsättare på väg till den kanske mest glansfulla kyrkomusikaliska anställningen lyckas ordna med bättre och säkrare resevillkor än så här. Läsaren av detta brev lämnas till och med med misstankar angående kurirens karaktär: är han en erfaren färdledare som vet hur man hanterar stråtrövare eller är han i själva verket i maskopi med banditerna? Oavsett vilket ger han på Monteverdi intryck av irriterande sorglös gycklare.

Hur som helst, väl framme i Venedig kröner Monteverdi efterhand sin karriär med att framgångsrikt lyfta sången och musiken i San Marco till nya höjder, och finner dessutom i denna stad med dess scuole och operascener god efterfrågan på världsliga madrigaler och operor. Och hovet i Mantova hör även i fortsättningen av sig med beställningar av kompositioner för bröllop och andra högtidligheter.


Bara ett par år innan ankomsten till Venedig komponerade Monteverdi den underbara Mariavespern - Vespro della beata vergine - hans mest berömda kyrkomusik. Det finns många fina inspelningar av den, men en har en alldeles speciell karaktär. John Eliot Gardiner, Monteverdikören och The English Baroque Soloists stod för ett berömt framförande på plats i San Marco år 1989. Den dubbel-cd:n blev för min del den verkliga öronöppnaren för detta enastående verk. (Filmatiseringen finns för övrigt på Yotube, här).

Sångare och musiker placerades ut i olika delar av den gamla basilikan och man lyckades bemästra de akustiska problemen på ett bra sätt. Det måste ha varit en mäktig upplevelse att i det bysantiskt mosaikklädda dunklet leverera detta vidunderliga välljud från tidig barock, från den tid då kapellmästaren hette Claudio Monteverdi, sedermera begravd i Basilica dei Frari, en annan av Venedigs storslagna kyrkor. 


PS. På söndag ges tillfälle att lyssna till Mariavespern i Storkyrkan i Stockholm.

Bilderna:
- Mantova, Palazzo Ducale (foto: EJ)
- Venedig från lagunen (foto:EJ)
Teckningen är hämtad från nätet

tisdag 28 februari 2017

En dubbelgångares död



Nyligen har ännu ett par romaner av Vladimir Nabokov utkommit på svenska, av vilka "Förtvivlan" (Modernista, 2017) är den ena. Det är Aris Fioretos som med uppenbar förtjusning stilsäkert fortsätter att översätta denne sparsmakade språkkonstnär, väl värd att uppmärksammas också för verk som tidigare ej översatts till svenska.

"Förtvivlan" får nog sägas vara en förvillande titel, eftersom innehållet ingalunda beskriver några djupt kända känslor av sorg och missmod. Det är tvärtom en jagberättelse av en tämligen kallhamrad och inbilsk herre som visserligen framstår som en medioker affärsman i chokladbranschen men som frejdigt ger sig i kast med ett författarskap i kombination med det perfekta brottet, bådadera högaktat som konst. 

Hermann, som han heter, vandrar lite håglöst i ett naturområde i utkanten av Prag i väntan på ett affärsmöte av mindre betydelse. Där stöter han på en luffare som ligger raklång och orörlig i gräset med kepsen över ansiktet som vore han död. När Hermann puttar på honom tror han knappt sina ögon; han får sitt livs chock som när han väl hämtat sig blir själva anledningen till berättelsen:

"Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan."

Vad var det då som skakade Hermann så in i märgen i mötet med luffaren i skogsbacken? Jo, trots olikheterna i klädseln och några smärre fysiska differenser ser han omedelbart att den andre liknar honom själv som bara en dubbelgångare kan göra. Oron över detta föder idén om det perfekta brottet. Han tar tag i situationen snarast som en utmaning, som en regissör av det perfekta brottet, där både Felix, som är luffarens namn, och hustrun, var och en för sig involveras så att han i slutänden ska kunna kvittera ut en saftig livförsäkring. 

Idén så som han förklarar den för hustrun går ut på att han själv i sin dubbelgångares gestalt kommer att mördas, vilket gör att hon måste spela rollen som den sörjande änkan så skickligt hon bara kan. Felix snyggas upp för att mot en måttlig dusör utföra vissa uppdrag i rollen som Hermanns dubbelgångare. Under en biltur tillsammans byter de kläder med varandra varefter Hermann skjuter sin like i ryggen. Efter mordet flyr han till sydfranska bergstrakter där han under en tid på behörigt avstånd följer tidningarnas skriverier och slutför sitt skrivande med några dagboksanteckningar.

Lyckades Hermann med det han föresatte sig? Perfektion eller inte - det blev alla fall en intelligent berättelse som av och till med diverse blinkningar vänder sig till läsaren med övertalningar, bekännelser och kommentarer om konsten, minnet och referenser till andra författare (bland annat den lågt värderade "Dosto" och hans "Brott och giraff"!). 

Och brottet då? Det händer ju att mördaren förbiser någon detalj eller stupar på att något oförutsett händer. I det här fallet rör det sig dock om ett mer grundläggande misstag som - och här bör jag inskränka mig till en antydan - handlar om Hermanns egen förvillelse eller egocentriska syn på saken. 

En sådan här resumé av intrigen räcker inte långt, särskilt inte beträffande Nabokovs romaner, vilkas kvaliteter i så hög grad bygger på språk och stil och stimulerande tankegångar. Jag tycker att den här romanen växer ju längre in i boken man kommer och att slutkapitlen är de allra bästa. Som vanligt hos Nabokov finns det dimensioner av texten som man inte alltid först noterar eller kanske uppfattar som överflödiga sidospår, men som ändå efterhand uppstår som intressanta frågor hos läsaren. Exempelvis:

Varför inger dubbelgångaren ett sådant obehag hos Hermann, och vem eller vad är det egentligen han vill göra sig av med? Hur galen är Hermann, och varför ter han sig trots allt inte mer obehaglig än han gör? Hur ser relationerna till hustrun och hennes trolige älskare ut? Är det bara konstnärer och dårar som frestas regissera föreställningen om sitt eget liv? 

fredag 24 februari 2017

Herr Palomar vid havet



Berättelserna om herr Palomar hör till Italo Calvinos mest underfundiga och humoristiska. Att denne Palomar är namne med det berömda teleskopet i Kalifornien är knappast en slump, snarare signifikativt för den han är: en filosofiskt lagd iakttagare av omvärlden, en man som blir närmast autistiskt stående inför en eller annan gåtfull aspekt av tillvaron, särskilt inför fenomen som inte kan kategoriseras på gängse sätt, och där frågorna som uppstår är av den arten att de av många skulle betraktas som meningslösa.

När således herr Palomar står vid havsstranden är det inte för att rofyllt betrakta vågsvallet. Nej, han blir tvångsmässigt upptagen av läsningen av en våg, av att urskilja den i sin enskildhet, följa den och försöka förstå vad som konstituerar den. Han får då givetvis svårigheter med den flytande sömlösheten, med upphov och återverkan i det komplicerade förlopp som vågens färd mot stranden innebär. 

Palomar misslyckas med vågen liksom med mycket annat, men hans idoghet har en intressant drivkraft: om han lyckades "skulle det kanske innebära att han behärskade världens komplexitet genom att begränsa den till den allra enklaste mekanismen".

Och vi slås av att han delar syfte med den moderna vetenskapen, inte minst beträffande mödan med avgränsningen av en verklighet som skall men inte alltid låter sig kontrolleras och utforskas. Herr Palomar är inte den som ger upp, tvärtom. Med obruten iver tar han sig an det mer eller mindre ogripbara, det som går utöver ramen. Därav komiken. Och därav den spirande mystiken.

Den här lilla tankedigra boken på cirka 130 sidor - "Palomar" (Bonniers, 1985) - är med sin formella härmning av en systematiskt strukturerad rapport (i tre kapitel med under-avdelningar) en sorts poetiskt tänkande i sak, en liten avhandling som i stort förmedlar en bild av tillvaron som metafysiskt gungfly och som kan tjäna som pendang till all betryggande fakticitet. Det sker i skiften från det visuella och antropologiska till det spekulativa oändlighetsperspektivet (där enligt Calvinos egen efterskrift siffrorna 1, 2 och 3 svarar mot respektive perspektiv). Så jag måste få vidarebefordra två citat, av vilka det första helt enkelt är den stilfulla innehållsförteckningen:

1. Palomars ferier

1.1. Palomar på stranden
  1.1.1. Läsning av en våg
  1.1.2. Nakna bröst
  1.1.3. Solens svärd

1.2. Palomar i trädgården
  1.2.1. Sköldpaddornas kärlekslekar
  1.2.2. Taltrastens vissling
  1.2.3. Den oändliga gräsmattan

1.3. Palomar tittar på himlen
  1.3.1. Eftermiddagsmånen
  1.3.2. Ögat och planeterna
  1.3.3. Att betrakta stjärnorna

2. Palomar i staden

2.1. Palomar på terrassen
  2.1.1. Från terrassen
  2.1.2. Geckoödlans buk
  2.1.3. Stararnas invasion

2.2. Palomar går och handlar
  2.2.1. Ett och ett halvt kilo gåsfett
  2.2.2. Ostmuseet
  2.2.3  Marmor och blod

2.3. Palomar på zoo
  2.3.1. Girafferna när de springer
  2.3.2. Albinogorillan
  2.3.3. De fjällbetäcktas ordning

3. Palomars tystnader

3.1. Palomars resor
3.1.1. Sandrabatten
3.1.2. Ormar och dödskallar
3.1.3. Den omaka toffeln

3.2. Palomar i sällskapslivet
3.2.1. Om att bita sig i tungan
3.2.2. Om att förarga sig på de unga
3.2.3. Modellernas modell

3.3. Palomars betraktelser
3.3.1. Världen ser på världen
3.3.2. Universum som spegel
3.3.3. Hur man lär sig att vara död

Till sist ett smakprov från 3.3.3:

"En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: ´Hur kunde jag leva utan att ha läst den!´ och även: ´Så synd att jag inte läste den när jag var ung!´Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen."

Och jag frestas tillägga: Hur kan någon leva utan att ha läst den här boken!

Bilderna: 
Träsnitt av Albrecht Dürer 
Italo Calvino


onsdag 22 februari 2017

En tidig dikt av Rilke



Än en gång har jag fastnat för en dikt av Rainer Maria Rilke. För en tid sedan hittade jag den på familjesidan i Dagens Nyheter, i det som var cancerforskaren och författaren Georg Kleins dödsannons. 

Så här lyder dikten på svenska i Ebba Langenskiöld-Hoffmanns tolkning:

Vet du vad längtan är? Att bo i bruset
av tidens vågsvall utan hem och strand.
Och lyss till evighetens röst i suset
från fjärran världar bortom havets rand.

Så är vårt liv. Tills stum ur det förflutna
den tystaste av alla timmar går,
som med ett sällsamt leende på slutna 
och bleka läppar upp till ljuset trår.

Jag sökte upp originalet, som visade sig vara den allra första dikten i den gamla utgåva som jag lyckligtvis hade i min poesibokhylla - "Die frühen Gedichte", Leipzig, Im Insel-Verlag, MCMXIX.  

Das ist die Sehnsucht: wohnen im Gewoge
und keine Heimat haben in der Zeit.
Und das sind Wünsche: leise Dialoge
täglicher Stunden mit der Ewigkeit.

Und das ist Leben. Bis aus einem Gestern
die einsamste von allen Stunden steigt,
die, anders lächelnd als die andern Schwestern,
dem Ewigen entgegenschweigt.

Det är som synes en vacker, men mycket fri tolkning till svenska som Langenskiöld-Hoffmann gjort, säkert betingad av strävan att bibehålla dikten rimmad och framför allt att komma till rätta med den sista strofens båda sista rader som onekligen bjuder på vissa svårigheter. 

Jag utmanade mig själv att försöka komma närmare originalet i en egen tolkning, också för att tränga djupare in i ordalydelserna. Jag är långt ifrån säker på de sista radernas kryptiska innebörd. Rilke låter oss fritt spekulera om den där stunden ur det förgångna vars gåtfulla leende avviker från "systrarnas" mera välbekanta. Leendet är givetvis centralt för dikten och med all sannolikhet av det sällsamma slag som Langenskiöld-Hoffman tänker sig. 

Så här blev min version, som jag betraktar som oavslutad. Framför allt sista raden tvingar fram en egen tolkning som kan diskuteras. Och kanske kan någon tyskspråkig läsare komma med alternativa förslag, i detaljer eller som helhet.

Längtan är att bo i vågen
och sakna varje hemort här i tiden.
Önskan är att föra dialogen
stilla dagligen med evigheten.

Sådant är livet. Ur gårdagen uppstiger
sist den ensammaste av alla stunder
som med ett leende olikt andra tiger
inför evighetens under.

Foto: EJ

PS. Jag ser att denna dikt finns textad på en husvägg i Leiden, Nederländerna. Bilden är hämtad från Wikipedia:


torsdag 16 februari 2017

Musiken att dö till



Den gamla frågan om vilket musikstycke man skulle ta med sig till den öde ön lever fortfarande. Den ställs bland annat i kortintervjuer med aktuella artister i den förträffliga franska musikkanalen mezzo. Och det visar sig förstås att den inte är lätt att besvara för någon, inte heller för dem vars yrke är musik.

En besläktad och lika hypotetisk fråga är vilken musik man skulle vilja lyssna till på dödsbädden, om man nu skulle hamna i en situation innebärande sängläge och ett tidsförlopp. Den store brittiske musikologen och musikkritikern Ernest Newman (1868-1959) skrev för drygt hundra år sedan en artikel i The Musical Times där han försökte ge ett svar. Han bad då läsaren observera att det inte var begravningsmusik han hade i tankarna, inte musik som riktar sig till andra utan den man själv skulle vilja somna in till.

Han resonerar lite fram och tillbaka i den där ovanliga essän, avfärdar några typexempel och stannar till vid andra. Chopins berömda sorgmarsch, begravningsmarschen i Beethovens "Eroica", sorgmarschen i Wagners "Götterdämmerung", Strauss´ "Tod und Verklärung" hör till det som diskvalificeras. Det är på tok för spektakulär och heroisk musik för vanliga dödliga; snarast just solenn begravningsmusik än elegisk musik för den som står i begrepp att lämna livet.

Beträffande Chopins sorgmarsch kan den för Newmans del inte komma ifråga sedan han hört en lustig kommentar om dess ABA-form: (A) den gamle gossen gick och dog, (B) nåväl, han kom förmodligen till himlen, A) och ändå, den gamle gossen gick och dog. För min egen del är den - i synnerhet i arrangemang för blåsare - störande förknippad med begravning av senila sovjetdiktatorer et consortes.

Det är tveksamt om stor symfonisk musik är det som ligger närmast till i sammanhanget. Det skulle i så fall vara en stilla orkestermusik som i den långsamma marschen i Händels "Saul", av Newman nämnd som tänkbar. Men är det verkligen marschera man vill göra in i evigheten? Och Tjajkovskijs "Pathetic" saknar enligt Newman tillräckligt filosofiskt djup och liknas lite elakt vid den högljudda gråten hos ett skräckslaget barn som skuffats in i ett mörkt rum. 

Han nämner Brahms men har ingenting att säga om exempelvis Bruckner och Mahler, vilket väl får ses som ett utslag av att deras status när artikeln skrevs inte på långt när var vad den nu är. Särskilt hos Mahler kan man naturligtvis finna många relevanta anknytningar, både i den extatiskt förhöjda livskänslan som i sista satsen av "Uppståndelsesymfonin" och det gradvisa utslocknandet i nionde symfonins sista sats, så illusorisk att tanken att koordinera sin sista suck med den musiken onekligen fascinerar. Likväl är nog detta i första hand musik för livsbegrundan än någonting för själva dödsprocessen. 

Någon av Mahlers lieder, till exempel "Ich atmet´ einen Lindenduft", kunde kanske väcka angenäma minnen och ge vilsam bekräftelse i en avskedssituation där doft och andning hör till det som ska gå förlorat. Ett mörkare alternativ är den sång som Newman nämner, dock förbehållen människor "med nerver av stål": Hugo Wolfs tonsättning av Michelangelos dikt "Alles endet, was entstehet". 

Sång - ja, kanske det, men troligen är det den ordlösa musiken som skulle få företräde. Det förslag från Newman som väcker starkast anklang hos mig är Adagiot i Mozarts stråkkvintett i g-moll. Hos Mozart finns ju i rikligt mått den sammansatthet som både livet och musiken rymmer och som man förhoppningsvis förmår att uppskatta även mot livets slut. Och vill man ha sång så varför inte Mozarts version av "Ave verum corpus" - detta den enkla klarhetens skönaste hastverk (direkt och felfritt nedskrivet, kanske en timmes verk, enligt Wolfgang Hildesheimer) är det nog många som kan tänka sig.

Viss sympati har jag också för "Pavane för en död prinsessa" av Ravel. Pianomusik i lugnt tempo finns det gott om, och om vi med Newman återvänder till Chopin är preludiet nr 20 i c-moll givetvis ett alternativ, men jag skulle i så fall hellre välja nr 4 i e-moll. 

Bachs "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ" är ett annat preludium som håller i alla situationer. Likaså densammes "Saraband" ur femte cellosviten. Men tvingas jag välja blir det slutligen ändå Schubert, den helt vidunderligt vackra, oändligt sorgesamma andra satsen i sista pianosonaten, D 960, Andante sostenuto. Skönare vaggvisa in i resignationen är svår att föreställa sig.

Jag lät mig som synes dras med i Newmans spekulationer men undrar till sist över tystnaden i och omkring den där bädden. Vem vet hur den i verkligheten skulle gestalta sig? Möjligen är det just tystnaden, markerad av det stilla tickandet från ett urverk och nu och då avlägsen klockklang utifrån, som skulle upplevas som en ynnest. Och i den tystnaden skulle då kanske överraskande en välkänd melodi utan yttre ljudkälla stiga upp ur barndomens djupaste dunkel.

______________________________

Om Hugo Wolfs "Alles endet..." skrev jag här.
Om Mozarts g-mollkvintett skrev jag bland annat här.
Om Schuberts Andante sostenuto skrev jag bland annat här.

Bilden: Dödens ö (Arnold Böcklin, en av flera versioner)
Ernest Newman: The Music of Death, i The Musical Times, July 11, 1915, s 398-399.

lördag 11 februari 2017

Det själviakttagande ögat



Ibland måste man läsa en roman två gånger på raken för att få ett ordentligt grepp om den. Det behöver inte betyda en brist utan kan snarare vittna om berättelsens densitet, dess krav på noggrann läsning så att man inte missar knutar, tvetydigheter och subtila skiften mellan perspektiv och identiteter.

Så det fick bli två gånger "Ögat" av Vladimir Nabokov (Modernista, 2015, i som vanligt föredömlig översättning av Aris Fioretos), en till omfånget lång novell som nog rättvist kan betecknas som kortroman. Den skrevs 1930 i Berlin men utkom på engelska först 1965.

Händelserna utspelar sig bland ryska emigranter i Berlin och berättaren, en något vilsen ung man som försörjer sig som privatlärare för ett par pojkar i en välbeställd familj, är en av dem. Hans eskapad med en gift kvinna avslöjas av kvinnans make, som misshandlar honom på ett så förödmjukande sätt att han beslutar sig för att ta sitt liv. 

Han avfyrar mycket riktigt sin pistol mot bröstet, men huruvida detta skott dödar honom eller inte förblir ovisst. Klart är dock att han fortsättningsvis i någon form bevarar ett öga för den följande händelseutvecklingen, möjligen som ett spöke från andra sidan, men i så fall ett med förmågan att av och till materialisera sig och ingripa i handlingen.

Hur som helst hänvisar berättaren "med okynnig och sorglös logik" till livet efter denna dödliga handling och till det mänskliga tänkandets och föreställningskraftens överlevnad. Han är fortsatt maniskt upptagen av den ännu olösta gåtan vem bokhandelsbiträdet, en viss herr Smurnov, egentligen är.   

Denne Smurnov framstår som en dubiös karaktär, en misstänkt spion och bedragare, men samtidigt en intressant och charmerande person. Han är förvisso också en bland herrarna som i likhet med berättaren själv har svårt att slita blicken från den unga attraktiva Vanja. Den förblindande åtrå hon väcker bidrar till misstanken att läsaren har att göra med ett återkommande tema hos Nabokov, nämligen dubbelgångaren, den volatila identiteten eller jagets spegel i en annan. 

Är inte Smurnov i själva verket berättaren fast utifrån betraktad, en fiktiv konstruktion som inte bara inger osäkerhet om vad som är fantasi och verklighet, subjektivt och objektivt, närvaro och minne, utan till och med om vad som är levande liv och överlevnad efter detta. 

Berättaren misslyckas med erövringen av Vanja, ånyo utsätts han för en svår nesa. "Det är skrämmande när det verkliga livet plötsligt visar sig vara en dröm, men hur mycket mera skrämmande är det inte när det man trodde var en dröm - svävande och ansvarslöst - plötsligt stelnar till verklighet." (s. 63)

Ändå försäkrar, ja, bedyrar berättaren frenetiskt att han är lycklig. Lycklig trots insikten om att överlevnaden är villkorad, att den dagen kommer då den sista personen som minns honom dör och att sedan allt är slut.

"Jag svär, jag svär på att jag är lycklig. Jag har insett att den enda lyckan i denna värld består i att iaktta, att spana, att spionera, att granska sig själv och andra, att inte vara något annat än ett stort, glasartat och något blodsprängt öga som aldrig blinkar. Jag svär att detta är lyckan." (s. 67)

Nästa roman av Nabokov skrevs 1932 med titeln "Förtvivlan".

torsdag 9 februari 2017

Nicolai Gedda 1925-2017



Idag meddelas att den store tenoren Nicolai Gedda har dött. När han fyllde 90 i juli 2015 skrev jag några rader om honom, en av min barndoms stora idoler. Jag skickar er vidare dit, där det också finns en länk som påminner om att röster som hans aldrig kan tystna så länge vi själva är i livet och kan lyssna till inspelningarna. Ja, även om skivorna försvunne kommer hans röst för oss som älskat den alltid att kunna höras i vår egen inre konsertsal. 

måndag 6 februari 2017

Wang & Kavakos i duorecital



Stora salen i Stockholms Konserthus fylld till sista plats inger alltid speciella förväntningar. Inte minst när det paradoxalt nog är fråga om en kammarkonsert med en pianist och en violinist som med trygg tillit till sin världsberömmelse vågat välja ett program med nästan enbart 1900-talsmusik. När en tidigare annonserad Beethoven-sonat byttes mot Béla Bartóks första violinsonat blev kanske några besvikna, men de fick förhoppningsvis i stället upp öronen för ett mindre känt mästerverk. Leos Janacecks och Claude Debussys violinsonater hör väl inte heller till det mest spelade på konserter av det här slaget.

Leonidas Kavakos och Yuja Wang hade på grund av sjukdom inte hunnit repetera tillräckligt på Beethoven-sonaten. Det säger allt om deras professionalitet att de trots feber i kroppen (Wang) genomför ett så avancerat program med den sanslöst svårspelade Bartók-sonaten som virtuos kulmen. 

Janacecks musik attraherar med sin egenart, sin släktskap med korthugget talspråk blandat med lyrismer som genomgående stildrag, oavsett det är fråga om solopiano eller opera. (Jag ser verkligen fram emot "Jenufa" på Kungl Operan i mars) Även om den här violinsonaten kanske inte hör till hans starkaste kort är det lätt att också här identifiera hans kvaliteter. I likhet med Bartók inspirerades han på ett avgörande sätt av folkmusik, vilket här främst märks i andra satsens "Ballada". Det är ett verk att återvända till; min känsla är att det kommer att växa med upprepade lyssningar.

Gemensamt för musiken i lördags var kontrasterna mellan finstilt och braskande, lyriskt och dramatiskt, möjligen med undantag av Schuberts Fantasi i C-dur, op. 159, med dess variationer på hans egen sång "Sei mir gegrüsst". Inte heller det är kammarmusik man ofta hör. Redan det inledande tremolot i pianot och en stilla växande ton hos violinen anslår styckets karaktär av rofylldhet i milt brusande natur. 

Samspelthet visar sig som bekant inte bara i komplexa och fartfyllda partier utan även i svaga och serena, där finstämt handlag med stråke och tangenter är vad som krävs. Med utsökta nyanser spelade Kavakos och Wang fram en Schubert med fantasier om en lång och ljusomstrålad utflykt i fåglars och forellers omedelbara närhet.

Hur annorlunda då i det avslutande huvudnumret - Bartóks mer än halvtimmen långa violinsonat, Sz 75 från 1921. Här blev kontrasterna mellan ljus och mörker starkare, den rytmiska energin kraftfullare och klangen tjocknade i dissonanta kluster. Vilket inte hindrade att Kavakos och Wang även här ibland fick excellera i konsten att spela på gränsen till det hörbara, inte minst i Adagiots konfessionslösa andakt. 

Första satsen blandar ytterst kärv harmonik med långa avbrott för tunn och skir lyrik, och jag slogs av att Bartók i flera stycken faktiskt framstår som en impressionist med skarpare kanter och en häftigare attityd än hos den Debussy han tidigt påverkades av. Tillfälle gavs ju att jämföra med Debussys eget verk, hans sista, den vackra och sorgsna violinsonaten i g-moll från 1917.

Rytmiken, ja. Sista satsens dansanta tumult måste vara bland det vildaste Bartók åstadkom i den vägen. Ett exempel på hur han stilistiskt kunde utnyttja folkmusikaliska element och med bibehållen energi skapa komplex konstmusik av dem. Musikerna får briljera i en katalog av rytmer, tempot drivs upp med tvära stopp och med ett fortsatt driv som ingen vet hur och var det ska sluta. Ibland dansar de tillsammans, ibland som solister var för sig men ändå i ett komplicerat samspel. Det är förstås hänförande att inte bara höra utan också se detta utföras av musiker som i någon mening samtidigt förvandlas till cirkusartister i konstens tjänst.


___________________________________

För den som vill lyssna till Bartók-sonaten rekommenderar jag en cd som kom för några år sedan med Isabelle Faust och Ewa Kupiec (finns på Spotify). Men framför allt: på Youtube kan man både se och höra legendarerna Svjatoslav Richter och David Oistrach (här). 

tisdag 31 januari 2017

Balladen i populärmusiken. Några personliga reflektioner



Om det finns någonting gemensamt för populärmusikens många fack och former torde det vara balladen. Kanske är den i själva verket den länk som gör att såväl skilda generationer som vurmare för olika genrer kan mötas i gemensamt gillande. Givet att balladen är bra, förstås.

Jag vill alltså tro att det finns ett gränsöverskridande musikskapande som oavsett tidsbundna moden och kategorier enklast igenkänns som en ballad - hur man nu vill definiera en sådan.

Jag tänker inte bara på en berättande visa i folkton utan något mycket bredare än så: en sång i lugnt tempo som vilken annan som vilar på uttrycksfull melodik och harmonik. 

Det kan vara en amerikansk ever green men också en chanson eller en fado eller en svensk poplåt. En rockballad hör också hit och inte bara i kraft av att begreppet existerar. Ett annat sätt att säga det är att balladen inte i lika hög grad som nutida populärmusik i gemen är hårt knuten till ett beat, en genomgående markerad rytmisk puls. Det lyriskt melodiska är i stället mest framträdande.

Jag har alltid betraktat mitt eget musikintresse som brett och relativt frikopplat från genrernas tyranni. Samtidigt är jag präglad av vissa tidiga erfarenheter och förebilder som inspirerade och utvecklade min känsla för sång och musik på ett sätt som gjorde mig krävande och på så sätt begränsad.  

Uppvuxen i ett frikyrkligt sammanhang var det de folkligt förankrade traditionerna med psalmer, sånger och andliga visor som förde mig in i tonernas värld. Det kan låta underligt, men sant är att när min barndoms kompisar tog ställning för antingen Tommy Steele eller Elvis Presley hade jag Einar Ekberg som idol. 

Snart nog blev det jazz och klassiskt för nästan hela slanten, medan rocken nästan helt gick mig förbi, i varje fall från och med att jag i de övre tonåren så sakteliga backade ut ur frikyrkan. Det hade inte med någon avoghet mot rockens vilda utlevelse att göra; den sidan fann jag lika bra om inte bättre representerad i jazzen med dess rötter i blues och gospel. 

Tidigt kom jag också i kontakt med pianomusik av Mozart, Debussy, Schumann och Rachmaninov. Och förutom Ekberg och några andra kyrkosångare beundrade jag Jussi Björling och Nicolai Gedda, samtidigt som till exempel Mahalia Jackson och Edith Piaf också berörde mig starkt. Visst lyssnade jag som mycket ung också på radions Tio i topp, men pop och rock blev aldrig så där betydelsefull som den kan bli för ungdomars identitetsutveckling när den sammanflätas med moden och livsstilar.  

Med åren har jag alltmer inriktat mig på de klassiska mästarna, vilket tydligt framgår av den här bloggen. Anledningen är den begränsade tid man har till sitt förfogande - en fråga om first things first. Konstmusiken ger mig, generellt sett, mer i utbyte på grund av sin sammansatthet, sitt utnyttjande av alla till buds stående musikaliska medel. Men av och till påminns jag fortfarande om annan värdefull musik som jag missat och missar. 

Senast inträffade det när jag häromsistens såg ett tv-program om och med David Bowie, en av alla dessa pop- eller rockikoner som jag aldrig haft någon relation till. Och jag gillade verkligen det jag hörde av rösten, sången och musiken i flera av de låtar som spelades. På Spotify hittade jag sedan exempel på det jag menar med ballader och som också i hans fall kan ge de flesta musikälskare mersmak: "Where are we now?" och "Remembering Marie A".

Det fick mig att fundera vidare och anteckna några av de mest kända balladerna av dem jag inte missat och som jag oavsett genre fortfarande med glädje spelar eller lyssnar till. Naturligtvis blev det främst jazzballader och sånger från förr, och endast en som har en genuin rockmusiker som upphovsman.

- A song for you (Leon Russell)
- Sounds of silence (Paul Simon)
- Something (George Harrison)
- Så skimrande var aldrig havet (Evert Taube)
- Somewhere over the rainbow (Harold Arlen)
- Your song (Elton John)
- Ne me quitte pas (Jacques Brel)
- Caruso (Luigi Dalla)
- Anthem (Leonard Cohen)
- My funny Valentine (Rodgers & Hart)
- Here´s that rainy day (J van Heusen)
- Les feuilles mortes (Joseph Kosma)
- Lost in the stars (Kurt Weill)
- My foolish heart (Victor Young)
- Angel eyes (Matt Dennis)
- Höstvisa (Erna Tauro)
- L´Hymne à l´amour (Marguerite Monnot)

Jag förstår att listan (som givetvis kan göras mycket längre) avslöjar mig som en gammal man med dålig koll på de senaste decenniernas låtar. Men den kan i alla fall duga som exempel, om jag nu har rätt i att balladerna har denna potential av tidlöst och gränsöverskridande tilltal. 

PS. Jag har endast angett namnet på kompositörerna inom parentes.

Bilden: Frank Sinatra, File Photo