Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 25 augusti 2016

Molnskådande



Jag blir alltmer fäst vid Mälarlandskapet. Efter att under så många år sommartid vistats i det öppna men ändå omväxlande slättlandskap som södra Uppland utgör är det inte underligt. I motsats till de oändligt djupa barrskogarna i min uppväxts nordliga trakter finns här blandskogar som man alltid kommer ut ur även om man händelsevis går vilse, kullar med stenrösen som bildar öar i sädesfälten, åar och lummiga vikar, medeltida kyrkor som sticker upp med torn från vilka man inte sällan ser ända till nästa, här och var ett slott eller herrgård men också gott om gamla kyrktorp i skogsbrynen, ekar och andra ståtliga ädellövträd vid vägarna, liksom runstenar som vittnar om åldern på detta kulturlandskap.



Till öppenheten hör att horisonten sjunker och breddas så att himlen upptar en stor del av synfältet, försåvitt man lyfter blicken något. Det kan göra att man som jag blir molnskådare, inte främst för att tyda väderleken utan för att det i sig är en njutning att se de oändliga variationer som bjuds och de ljusförhållanden som följer av dem. Vad vore landskapsmålningen utan en himmel?


Som vandrare med en hund i sällskap är man naturligen observant på den jordnära omgivningen; hunden går ju oftare med nosen i marken än den sniffar i luften. Men husse faller ibland i tankar och höjer blicken. På slätten ser han molnskuggorna glida över fälten och vid horisontens skogsrand åskmörker som förstärks av det solljus som ännu råder.








Särskilt vacker är himlen i kvällsljus, inte minst i augustiskymningen. När solen står lågt blir skuggorna långa och stubbåkrar och sädesfält som redan under dagen skiftat i guld, av både låg och hög karat, kan i den blå skymningen till och med anta rosa toner.


Jag har ännu bara ytligt satt mig in i vetenskapens beskrivning och klassificering av molnen, men jag har i alla fall noterat att man som vanligt (förutom latinska beteckningar i sann linneansk anda) väljer de ord som är mest talande, för att inte säga målande. Moln kan alltså liknas vid tussar, fjädrar, stackar, slöjor, böljor, valkar. När jag för några veckor sedan såg nedanstående i mina ögon ovanliga himmel blev jag till att börja med en aning brydd av beteckningen makrillmoln. Men kanske är det associationen till fiskstim som föranlett det ordvalet?


Till sist några solnedgångsbilder tagna i helgen som var. Man behöver inte vara en Marcus Larson (1825-1864) för att låta sig hänföras av en kvällshimmel som denna:




Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

onsdag 17 augusti 2016

Ur dagboken som inte blev av



En gång i ungdomen bestämde jag mig för att skriva dagbok. Jag köpte ett tjockt häfte med svarta pärmar och gjorde några noteringar som emellertid inte skulle bli så många. De blev allt färre tills ambitionen helt enkelt självdog. 

Bland dessa anteckningar fanns också läsefrukter med en del citat. Ett av dem var hämtat från Friedrich Nietzsches "Den glada vetenskapen":

"Man drömmer inte alls eller man drömmer intressant. Man måste lära sig att vara vaken enligt samma princip - inte alls eller intressant."

Mitt ungdomliga jag bejakade entusiastiskt denna strävan, som dock åtminstone delvis gick samma öde till mötes som dagboken med de svarta pärmarna. Ty vem kan leva upp till en sådan ovillkorlig devis?

Och nu undrar jag: Vad kan han egentligen ha menat? Drömmer gör man ju utan att styra denna nattliga aktivitet. Och det man vid uppvaknandet kommer ihåg är av varierande intresse för det vakna jaget. Kanske menade han - prefreudianskt - att det vi kommer ihåg av våra drömmar alltid bär på något intressant? En annan möjlighet, mindre trolig, är att han syftar på dagdrömmarna, de som i halvslummer har karaktären av fantasier om jaget i en iscensatt framtid.

Att leva sitt liv så intressant som möjligt är förvisso en uppfordrande tanke som varje ung människa med livet framför sig torde tilltalas av. Inte mindre så för den äldre med mindre av liv som återstår, kan jag tänka. 

Nu när jag inte längre har ett arbete som kräver den tribut som lönearbetet alltid gör, och jag således inom mina begränsningar kan välja vad som är mest intressant, ja då borde det väl vara lättare att anamma den där devisen?

Det är inte så säkert. Påminnelsen kan behövas, oavsett i vilken ålder man befinner sig.

Kanske kan man också vid min ålder vända på saken: Så länge livet ter sig högeligen intressant och ledan eller depressionen sålunda hålls stången behöver man inte bekymra sig så mycket om saken.


söndag 7 augusti 2016

Listan: Ett tiotal av de mest oumbärliga kammarmusikverken



Bästalistor är ofta lockande läsning trots att de är subjektiva och aldrig innehåller hela och fulla sanningen. När jag nyligen återigen lyssnade till Mozarts kvintett för piano och blåsare började jag tänka: vilka nio andra kammarmusikverk skulle jag betrakta som lika oumbärliga? Jag blev snabbt varse att jag i så fall vore tvungen att hänvisa den största kammarmusikformen, stråkkvartetten, till en egen lista. Detta av det enkla skälet att de annars skulle tränga undan allt annat på listan. Ytterligare begränsningar verkade nödvändiga: inga soloverk eller verk för kammarorkester och endast ett verk av varje tonsättare, annars skulle nog verk av Mozart, Beethoven och Brahms dominera helt.

Kammarmusik får väl i våra dagar betraktas som den kanske mest exklusiva musikgenre som finns, en musikform för akustiska instrument, liten besättning och med höga konstmusikaliska anspråk. Med andra ord: så långt från nutidens elektromaskinella populärmusik man kan komma. Hur många bryr sig? Tillräckligt många eftersom den trots allt fortfar att existera, vilket är huvudsaken. Sedan kan man bara hoppas att insiktsfulla föräldrar genom sitt eget intresse kan så några frön i sina barn om de skatter som finns att hämta i den här musiken. Att skolans musiklektioner skulle göra det håller jag tyvärr för mindre troligt.

Här är min lista, utan inbördes rangordning:

Monteverdi: Hor che´l ciel e la terra. Madrigal ur åttonde madrigalboken. 
Från renässansen finns bland mycket annat i madrigalväg denna pärla, med text av Petrarca. Kanske inte så vanligt att räkna madrigaler till kammarmusiken, men det görs och varför inte?

Mozart: Kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, K.452.
"Det bästa jag någonsin gjort", skrev Mozart själv i ett brev till fadern om denna kvintett. Ett av de främsta kammarmusikverk som komponerats, inte minst sett till den utsökta balansen mellan instrumenten.

Haydn: Piano trio i Ess-dur, Hb.XV, nr 30.
Haydn komponerade ett fyrtiotal (!) pianotrior som hamnat lite i skuggan av all annan fin musik av honom. Visserligen musik med pianot i huvudrollen, men vilken musik! Egentligen omöjligt att välja här, men det får bli nr 30, fast jag egentligen vill framhålla de fyra sista (nr 42-45) som lika omistliga.

Beethoven: Violinsonat, nr 9 i A-dur, "Kreutzersonaten", op. 47.
Här finns den våldsamma passionen uttryckt i berättigade extremer - det vilda prestot omväxlande med den nödtvungna andhämtningens adagio och andante. Tänka sig - ett lugnt gående i en sådan atmosfär av upphetsning, måste det inte bli fråga om en tillkämpad behärskning med oron pulserande under ytan?

Mendelssohn: Oktett i Ess-dur, op. 20.
Ingen tonåring har skrivit ett större mästerverk, inte ens Mozart. Ett ohejdbart musikaliskt flöde, som vore den naturgiven. Den oförfalskade livsglädjen gestaltad.

Brahms: Klarinettkvintett i h-moll, op. 115.
Det är sällan som en tonsättare kan matcha en föregångares mästerverk med något lika fint av samma slag. Men Brahms gjorde det - efter Mozart. Här bjuds den kanske främsta trösten inför alla slags förebud om höst och förgänglighet.

Schubert: Stråkkvintett i C-dur, D 956.
Stråkkvintetternas stråkkvintett. Den andra satsens Adagio kan mycket väl vara de skönaste femton minuter stråkmusik som någonsin kommer att nå mänskliga öron.

Schumann: Pianokvartett i Ess-dur, op. 47.
Ännu ett romantikens underverk, med all den finess och bravur som var Schumanns kännetecken i hans bästa stunder.

Fauré: Pianokvartett, nr 2 i g-moll, op. 45.
Jo, jag tvekade här, eftersom jag älskar den rika franska kammarmusiken och lika gärna kunde ha valt exempelvis Ravels pianotrio. Men Fauré är alltför lite uppmärksammad för annat än sitt Requiem, så därför detta verk i första hand. Fauré - en mycket mer passionerad tonsättare än de flesta tror, vilket man upptäcker i hans kammarmusik.

Schönberg: Verklärte Nacht (för stråksextett).
Senromantiken driven till sin spets, ett måste för den som en månskensnatt gärna lyssnar till bruset i trädkronorna. Och som inte ryggar för inslag av "das Unheimliche".

Sjostakovitj: Pianotrio nr 2 i e-moll, op. 67.
Ett av hans mest gripande verk, vilket inte vill säga lite när det handlar om en tonsättare som bland annat också komponerat den stråkkvartett som har numret 8. 

Messaien: Kvartett vid tidens slut (för klarinett, violin, cello och piano).
Även här omsluts vi av stort allvar, som därför inte utesluter stor skönhet och det ljus som nog har sin grund i tonsättarens djupa religiositet. Ett verk från världskrigets dagar som för lyssnaren in i ett meditativt tillstånd. 

Ja, det blev visst fler än tio, men jag plockar ändå inte bort något. Snarare skulle jag vilja komplettera med ytterligare några verk av redan representerade tonsättare och några andra som lika gärna kunde valts. Med dessa blir det sammanlagt tjugo oumbärliga mästerverk, en sorts grundläggande kanon för klassisk kammarmusik, om ni så vill.

Mozart: Stråkkvintett i g-moll, K. 516.
Beethoven: Pianotrio i B-dur, op. 97, "Ärkehertigen".
Brahms: Pianokvartett, nr 3 i c-moll, op. 60.
Dvorák: Pianokvintett i A-dur, op. 81.
Franck: Violinsonat i A-dur.
Bartók: Sonat för två pianon och slagverk.
Ravel: Pianotrio i a-moll.
Prokofiev: Violinsonat nr 1 i f-moll, op. 80.

torsdag 4 augusti 2016

I sällskap med sol och måne och en gammal centraleuropé



Ett par veckor av solskensdagar och månljusnätter är förbi. Dagar med glittrande reflexer i det saftiga gräset, också när det inte vattnats av regn. Med vindilar utan nämnvärd svalka, vråkens jamande högt i skyn, och hundskall som brutit tystnaden helt nära men hörts vida omkring över de öppna fälten. Bleknande korn och vete, någon gång havre, men varför aldrig råg? Solstolen av mig förvandlad till skuggstol under parasollet, där jag i skamlös maklighet kunnat sträcka ut mig med boken i knät och lyssna till brisen i lövverket. Mot aftonen åskmuller från skogsranden, vackra mörka moln som oftast tömt sig på annan ort.



Om nätterna månen som lyst som en kökslampa in över golvet. Påverkar den oss, fullmånen, och i så fall hur? Dålig sömn? Ökad kättja? Konstigare drömmar än vanligt? Rubbad sinnesro? Ingen vet, fast några tror sig veta. Helt enkelt trosfrågor på bräckliga korrelationers grund, som så mycket annat. Och som gryningens snabbt skingrade dimstråk försvinner även dessa frågor. Och ersätts av andra, mer väsentliga.

Under dessa högsommardygn har de böcker jag växlat mellan varit givande, trots eller tack vare ett innehåll som inte primärt lockat med förströelsens behag. Det finns i själva verket inget som säger att man måste läsa lätt om brott med en kommissarie som huvudperson bara för att solen och månen lyser som allra starkast över både onda och goda.

Alternativ finns. Exempelvis en dagbok av en gammal ungersk författare, en filosofisk skrift som kräver ordentlig skärpning i vindfläktad skugga, eller en prisbelönt roman av en svensk författare i den yngre generationen.

Sándor Maraí (1900-1989) var en ungersk författare som mer än halva sitt liv levde i landsflykt och som på senare tid aktualiserats genom förnyad utgivning av hans verk på många språk. Han skrev dagbok under hela sitt liv och den del som omfattar slutfasen översattes till vacker svenska för ett par år sedan (av Ervin Rosenberg) under den givna titeln "Dagbok, 1984-1989" (Tranan, 2014).

Författaren är åldrad och lever med och vårdar sin sjuka hustru i San Diego, Kalifornien. Han skriver inte längre, påstår han, men tycks ändå av och till återvända till ett sista manus (en deckare!) och gör i alla fall noteringar om detta och annat, till exempel om vad han läser, i den här dagboken. Han är trött och stapplig, desillusionerad men välgörande osentimental, sarkastisk över kolleger som inte håller måttet och stoisk men ambivalent inför avslutningen av sitt liv.



Hustrun blir blind och måste slutligen tas om hand på sjukhus, där hon långsamt tynar bort och dör. Hennes aska strös två miles ut till havs och Máraí konstaterar att han nu efter sextiotvå års äktenskap bara är hänvisad till vad han kallar en "hotline", en sorts fortsatt kontakt med den avlidna som möjliggör utbyte av minnen från deras liv tillsammans. Frånsett sonen med familj och städerskan har han inget umgänge, inte ens inom sin egen släkt, eftersom även syskonen som är några år yngre än han själv också dör långt borta i en annan världsdel under denna period. När sedan även sonen, blott i fyrtioårsåldern, hastigt avlider står han slutligen helt ensam i livet.

"De två mystiska ögonblicken i existensen: när en oerhörd, väldig energi, livet, börjar verka i det befruktade ägget - och det andra, när denna energi upphör att verka i cellerna och en oerhörd, väldig kraft, döden, börjar verka. Detta och ingenting mer är verkligheten.Allt annat är billig illusion, frånstötande.
Genom allt lyser den döendes ansikte: det allvar som visar sig i ett ännu levande väsen, i vilket livsenergin håller på att kallna. Detta allvar liknar ingenting annat. De stora målarna och skulptörerna har inte kunnat återge det." (s. 182-83)

Redan under hustruns långsamma döende umgås Máraí med tankar på att ta livet av sig, att förekomma den dödsprocess som han fruktar mest, nämligen den där hjärnblödningen eller annan sjukdom skulle göra honom oförmögen att styra över sitt eget öde. Han berättar enkelt och sakligt hur han uppsöker en vapenbutik, vilket ju inte är märkvärdigt i USA, och där inhandlar en pistol med ammunition. Sedan anmäler han sig till en kurs där han tillsammans med andra, mestadels mycket yngre, lär sig hantera vapnet, som han därefter förvarar i en skrivbordslåda. 



Dagboksanteckningarna fortlöper men blir allt glesare. Han läser ännu tidningar, men mestadels klassiker och ungersk poesi. Sofokles, Aiskylos, Cervantes, Spinoza, m fl. Brev med födelsedags-gratulationer når honom visserligen ibland, likaså ett erbjudande från hemlandet om nyutgivning av några av hans verk. Det senare avvisar han som otänkbart så länge den kommunistiska regimen har makten. 

I näst sista anteckningen skriver han att synen försvagats, att han kan läsa högst en kvart om dagen. Vidare: "Idag stor saknad efter L, det nobla och det förnäma hos hennes kropp. Efter hennes leende. Efter hennes röst".



Det är en melankolisk bok, givetvis är det det. Men ändå på ett avgörande sätt uppbygglig genom den humanism som genomsyrar texten. Det som gjorde mig mest sorgmodig var dock att behöva konstatera att Máraí avfyrade den där pistolen bara några månader innan Sovjetunionens och murens fall. 











Foto: EJ (klicka för förstoring!).
         Fotot av bysten av Máraí är ett lån från Wikipedia.

torsdag 14 juli 2016

Surret i juli



Vi är i julis mitt. Visserligen kan sånglärkan ännu höras, men fågelsången försvinner och ersätts av flugsurret som bara tilltar i styrka. Det hörs allra bäst i den lantliga tystnaden, mot rutor och runt svettiga huvuden på både folk och fä. De små flugorna tycks mer irriterande envetna än de lite större, och tonen djupnar ju större de är. 

Sjunger och spelar gör fåglarna, medan flugorna surrar. Så säger vi medan vi hör hur bromsarna, flygfänas cellospelare, brummar i det lägre registret och hur getingarnas skarpa violinton närmar sig så fort matoset stiger från spisen. Fattas bara att myggen kläcks i vätan från åskregnen också, så får vi jämte insomningssvårigheter användning för korsordsordet för deras stillsamma ljudbildning. 

Och i insekternas mångfaldiga skara seglar, flaxar, irrar och landar i stumhet fjärilarna. Sitter plötsligt där helt stilla på gardinen utan att ens klippa med vingarna. Utan att ge ett enda inande ljud ifrån sig. Blundar du finns dom inte. 

Är det inte i själva verket både behagligt och en aning kusligt?

Kanske är det bara så att vi inte har öron känsliga nog att höra den, fjärilssången?

Foto: EJ (Nässelfjäril).


onsdag 6 juli 2016

Erik Satie 150 år



Erik Satie, Gymnopediernas skapare, skulle ha fyllt 150 i år och på traditionellt jubileumsmanér uppmärksammas han för detta. Hans grundmurade rykte som excentriker gör honom till ett tacksamt ämne för alla sorters skribenter; själv ska jag här försöka hålla mig till musiken så gott det går. 

Saties pianomusik (lejonparten av hans verk) är lika originell som upphovsmannen själv, och det var just denna egensinnighet som beredde honom en plats i musikhistorien, inte minst genom det inflytande han hade på andra mer kända kompositörer som exempelvis Debussy och Ravel. 

Det kan tyckas på samma gång egendomligt och inte att han blivit så känd och älskad bland nutida lyssnare. I och för sig är det några få stycken som populariteten omfattar, främst Gymnopedierna och Gnossiennerna, vilka inte längre framstår som speciellt revolutionerande. Det är de stillsamt repetitiva, de suggestivt dröjande, nästan hypnotiska klangerna i denna musik som tilltalat så många och som också flitigt utnyttjats som stämningsskapande bakgrund i film och andra sammanhang. 

Den låter enkel den här musiken, men är inte så enkel att utföra som man tror. Det knepiga består bland annat i att hitta rätta (långsamma) tempi och samtidigt få legatospelet att flyta. Både harmonik och rytmik är, trots den lugna puls som hela tiden måste upprätthållas, präglad av en del oväntade ackord och subtila pauseringar. 

Förutom nämnda stycken har jag några andra favoriter bland de tidiga verken från den period när Saties komponerande i hög grad styrdes av hans intresse för gregorianik och den medeltida musikens modala skalor. "Sarabande, no 1" var den första jag spelade, och sedan upptäckte jag också "Prélude de la Porte Héroïque du Ciel" - ett stycke som tar ett steg vidare mot det som skulle bli en klangligt något mindre förförisk musik. 

Som exempel på Saties mer livliga men fortfarande lättlyssnade musik kan "Morceaux en Forme du Poire" nämnas. Det är charmfulla stycken för två pianon där päronformen knappast kan uppfattas rent auditivt, om man nu inte godtar den lite långsökta förklaring jag sett och som hävdar att det kan röra sig om associationer till en snurra. Det skulle i så fall handla om en referens till en definition av snurra som varande "ett päronformat föremål". Och snurrar gör ju musiken, liksom även de danskonstnärer som Satie mer än en gång försåg med annorlunda musik.  

Det här visar väl i första hand på Saties skämtlynne, den som bland annat yttrade sig i att han ofta försåg sina verk med krystade titlar och inte sällan också bemängde dem med citat och underliga kommentarer. Vad sägs om "Riktigt slappa preludier för en hund" eller "Förtorkade embryon"? - med musik av ett helt annat slag än Gymnopedierna. En del har menat att detta enbart var ett sätt att driva med kritikerna. Möjligtvis, men man får samtidigt akta sig för att underskatta denne tonsättares mycket bestämda musikpoetik som ofta ledde till konflikter och brytningar, även med beundrare bland tonsättarkollegerna. Vad som var hönan och ägget i valet av dessa bitvis bisarra titlar är oklart, liksom om de över huvud taget hade någon relevans för musiken.

Klart är att Satie musikaliskt sett var antitesen till allt vad romantik och Wagner heter och att han månade om sin hållning som solitär. Vilket inte hindrade att han av och till samarbetade med tidens avantgarde, bland dem dadaisterna som förklarligt nog såg honom som en gelike. Läser man hans biografi inser man att han under de första decennierna av 1900-talet var en kontroversiell figur i Paris kulturliv som ingen av den tidens mest betydande konstnärer, tonsättare och författare var obekant med. 

Går man till de senare verken möts man av en alltmer krävande tonsättare. Rättare sagt varseblir man den sammansatthet som finns i hans musikaliska oeuvre: Å ena sidan avantgardistisk pianomusik och musik till olika sceniska sammanhang, företrädesvis balett men även pantomim och filmexperiment, å andra sidan lättsam kabarémusik - sånger och valser i music hall-traditionen som erinrar om att han tidvis försörjde sig som kabarépianist.

Ironiska allusioner till såväl populärmusik som klassiska föregångare (Chopin och Schubert) är en återkommande beståndsdel av hans musik, samtidigt som han i andra stycken är alldeles sin egen. Den samling småstycken som kallas "Sports et Divertissements" förenar ännu det lättlyssnade med det originella, och detsamma gäller även de vackra "Pièces Froides". Annorlunda blir det när vi kommer till "Nouvelles Pièces Froides" och slutligen "Nocturnes", dessa fem strama men därför inte mindre lyriska stycken i klassisk notation som blev hans sista kompositioner för solopiano. 

Kalla stycken eller inte, jag tycker att de har en frisk och kärv klarhet, en sorts klassisk skönhet i nya former. Här finns några passager som enligt min mening hör till det allra bästa han skrev. Jag vill särskilt framhålla den första och den femte Nocturnen och den sista av de "nya kalla" styckena, den med titeln "Sur un pont". 

Nej, Satie blir man inte färdig med i första taget. Bland det sista han gjorde var musiken till en balett (i samarbete med Francis Picabia och Rene Clair), i själva verket ett multikonstverk kallat "Relache" där för övrigt Svenska Baletten i Paris stod för premiärframförandet. Där ingick ett nonsensartat cinematografiskt mellanspel med titeln "Cinèma" som visar, förutom honom själv som en av de medverkande, den kärvare, mer rytmiskt mekaniska sidan av Satie. Det repetitiva draget är gemensamt med de tidiga kompositionerna, men musiken har en annan karaktär, duger helt enkelt inte till vilsam bakgrund, däremot mycket väl till allehanda absurda upptåg. I ett kort inpass citeras visserligen Chopins sorgmarsch, men under gycklande former (vilket framgår av ett av filmens mest komiska avsnitt), och den inramas i övrigt av en rytmisk intensitet som kan erinra om en blandning av jazz och Stravinskij. "Cinèma" finns även i en version för piano, och säga vad man vill men suggestionskraft hade Saties musik vilka former han än valde att fresta våra öron med.
_____________________

Bland många goda interpreter bör man inte missa Roland Pöntinen, som ägnat Satie stort intresse under många år. Alexandre Tharauds omfattande urval har jag lyssnat mycket på den sista tiden, liksom även Jean-Yves Thibaudets album med den kompletta pianomusiken, där hittills sällan spelade verk också finns med. Reinbert de Leeuw och Pascal Rogé är andra tillförlitliga interpreter. Samtliga finns på Spotify.
Hela "Relache" finns tillgänglig på Youtube, och fantastiskt nog finns filmdelen också (här) jämte den musik som alltså var tänkt som en annorlunda mellanakt. Medverkande är förutom Erik Satie bland andra Francis Picabia, Man Ray och Marcel Duchamp.

Bilderna visar Erik Satie. Överst: porträtterad av Jean Cocteau

onsdag 29 juni 2016

Sill, fotboll och en blåvinges undersida



Midsommaren övergår nu i högsommar, och det gäller att försöka stanna upp ibland vid något av det som inte kan hållas kvar utan snabbt försvinner. Redan är det mesta av trädens och buskarnas blomning över. Nypon och fläder finns visserligen kvar, och jag såg idag att schersminens tid är inne. Och bäst av allt: ännu varar aftonljuset långt in i sena kvällen.

Helgen ägnades sedvanligt firande bland vänner på landet, dock utan stång och små grodor. I övrigt läsning om och av Erik Satie, giftig skälm, esoterisk katolik, dadaistisk lyriker, men framför allt den vid förra sekelskiftet mest egensinnige kompositören av pianomusik. 

I övrigt givetvis fotboll, denna exoteriska sport som jag aldrig kan motstå när den utövas på elitnivå, en drömlikt bättre avspegling av den pojkårens fotboll jag redan då tyckte var överlägsen all annan sport. Tjusningen i passningar som landar framför medspelarens fötter, eller ännu hellre de som i blixtrande intuition avpassats för en löpning som öppnar motståndarens försvar. För att nu inte tala om de där volleyskotten med sikte på krysset. 

Eller straffsparkarna - då jag varje gång tänker på en av Peter Handkes titlar - "Målvaktens skräck vid straffspark" - som i förstone kan tyckas träffande men avslöjar en relativ missuppfattning; den verkliga skräcken finns hos straffläggaren som ensam med målvakten förutsätts kunna göra mål.

Däremot tycks det inte längre finnas plats för de spektakulära dribblingarna i ett spel som blivit mer fysiskt än jag minns det från förr. Det som alltjämt gäller, förutom snabbhet och bollkontroll, är ständig rörlighet med positionering och blick för spelets dynamik. Följaktligen innebär ett stillastående spel att denna underbara sport blir urtråkig att titta på. 

I söndags hade hunden och jag under ett kort stycke av promenaden sällskap med en blåvinge, en av dessa blå himmelsflikar som fladdrar strax ovanför solbelysta gräsmarker. Det påminde mig om att jag en gång för länge sen målade en tavla, det var en oljemålning, som hade undersidan av en puktörneblåvinge som motiv. Uppförstoringen av detta mönster blev till en ljus rymd med mörka fläckar och streck som i konstfull förvillelse kunde tas för ett slags kosmos, lite grann av en sparsmakad Kandinsky om man ville förhäva sig så pass.



Jag blev aldrig nöjd med den där målningen. Det faktiska resultatet nådde inte upp till idén, abstraktionen var inte tillräckligt långt driven eller vad det nu var. Jag ställde undan den och efter några år gjorde jag mig av med den.  

Jag är den ende som sett och kommer ihåg den målningen, och min längtan att gestalta detta mikrokosmos har försvunnit. Återstår att huka sig ner vid vägkanten och under några korta sekunder låta sig hänföras av naturens egen illusion.

Foto (överst): EJ (Vappeby, den 26 juni, 2016)
Foto (nederst): Lån från Wikipedia

fredag 17 juni 2016

Islamisten



Vid varje islamistiskt terrordåd ställs frågan på nytt: Vad är det som gör en människa till självmordsbombare, ideologiskt motiverad mördare, kallblodig försvarare av våld och terrorhandlingar? Svaren brukar oftast treva sig fram i sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller där socialt utanförskap, rotlöshet och narcissistiska eller andra psykiska störningar utpekas bland faktorerna. 

Det besvärliga är att verkligheten visar sig långt ifrån entydig. Det handlar inte bara om frustrerade och småkriminella bråkstakar från fattiga områden utan även om studenter och högutbildade från goda familjeförhållanden. I båda fallen har de "radikaliserats", som det numera heter med en implicit hänvisning till ideologins betydelse i sammanhanget. 

Och visst, ideologier som erbjuder en svartvit världsbild, absoluta sanningar, totalitära lösningar på samhällsproblemen och en storslagen uppgift att med alla medel bekämpa en föraktad och mindervärdig fiende, utövar bevisligen en stark lockelse på individer med skiftande bakgrunder.

Man kan därför känna sig frestad att stanna vid detta senare faktum och lämna frågan om grogrunderna - personlighet och miljö - därhän. Det gift som en aktivistisk ideologi med inbyggt rättfärdigande av våld utgör räcker uppenbarligen väldigt långt som förklaring till varför människor på jakt efter livsmening och en betydelsefull uppgift faller offer för fanatiska rörelser, i det här fallet politisk islam, även kallad islamism.

Så har jag tänkt och får det bekräftat när jag läser en intressant självbiografisk berättelse med interiörer från islamistiska kretsar under brittiskt 1990-tal och tio år framåt. Boken heter "The Islamist"(Penguin, 2007) och är skriven av en brittisk intellektuell, Ed Husain, uppväxt i London i en medelklassmiljö med väl integrerade föräldrar som invandrat från Bangladesh. Han beskriver hur han hamnade i den muslimska sekterismen men också hur han tog sig ur den. 

Eftersom hans föräldrar är fromma muslimer och motståndare till politiserad islam kommer han tidigt i kontakt med vishetslärare som förvaltar traditionen och det inre religiösa livet. Som en del av tonårsrevolten fångas han emellertid av den radikala islamismens läror med dess aktivism, renlärighet och politiska propaganda i skuggan av Balkankriget. 

Han bryter med föräldrarna och deras fromhetstradition och påbörjar sin vandring genom organisationer som samtliga är bokstavliga och politiska och ser en samhällsomvandling på islams grund som enda sanna alternativet. Till sist befinner han sig som en av de ledande aktivisterna i en av de mest extrema rörelserna, nämligen Hizb ut-Tharir (som fortfarande är verksam i många länder, inklusive Sverige).

Här är alla involverade i strategier för att värva proselyter och infiltrera och ta makten i moskéer och studentföreningar. Alla fördöms som kafir eller kuffar (en otrogen) om de inte hyllar tanken på kalifatets herravälde. Den politiska aktivismen är allt; bönerna och iakttagandet av de religiösa dygderna i övrigt är det däremot inte mycket bevänt med. Författaren pekar själv på likheterna med vänsterextremismens revolutionärer; de likheterna ser han som större än dem som har med religiös sekterism att göra. Föraktet för allt västerländskt är kompakt, inklusive den demokrati man själv utnyttjar för spridningen av sitt budskap. Likaså är antisemitismen obligatorisk. 

Vad får honom då att börja vackla i tron? Tre saker. För det första att en politisk-religiös skärmytsling leder till ett överlagt knivmord på en kuffar. För det andra att han får kontakt med, och förälskar sig i, en ung kvinna med ett muslimskt sinnelag som liknar föräldrarnas. Det går inte i en handvändning, men för det tredje får tvivlet god näring av kontakter med ett par moderna representanter för sufismen, en av dem till råga på allt amerikan.

Han genomskådar islamismen och inser att dess ställning i många av de västerländska samhällenas moskéer inte är representativ för muslimer i stort. Han tyr sig till icke politiserande skriftlärda och vill tränga djupare in i andlig islam. Vägen ut leder paradoxalt nog djupare in - och dessutom till Mellanöstern, först Damaskus i Syrien och sedan Jeddah i Saudiarabien. Tillsammans med hustrun reser han dit för att under en tid studera arabiska som en förutsättning för att kunna fördjupa sig i Koranen och andligt liv. 

Livet i Damaskus tilltalar honom inte i alla stycken men ter sig ändå givande (det här var givetvis före kriget), medan saudiernas samhällsliv får honom att förfäras och omedelbart längta tillbaka till Storbritannien. Han ser klarare än någonsin hyckleriet, förtrycket och inte minst den rasism som islamismen uppvisar i både teori och praktik. 

Oavsett det kallas jihadism, salafism, wahhabism, islamism eller något annat är det fråga om en islam som kapats av fundamentalistiska krafter, en missriktad arabisk ilska uttryckt i religiöst-politiska termer, konstaterar Husain. Han pekar också på att wahhabismen med dess ursprung i Saudiarabien knappast skulle ha så stort inflytande utan oljerikedomarna som möjliggör ett omfattande ekonomiskt bistånd för lärornas spridning. 

Nå, hur förklarar då författaren själv sin dubbla omvändelse? Var det bara tonårstrots som ledde honom in i sekterismen? Och var det i själva verket uppväxten i hederlig fromhet som han kunde falla tillbaka på när islamismen visade sitt verkliga ansikte? Har han något hopp om att den andliga islam som blev hans egen tillflykt ska kunna mäta sig med den islamistiska väckelsen? 

Husain är inte lagd åt psykologisk självanalys och han profeterar inte heller; han återger sina erfarenheter och diskuterar i termer av moral och andligt uppvaknande. När den förment moraliska överlägsenheten hos de rättrogna bokstavsträlarna visar sig skenhelig brister grunden för hans tilltro till hela projektet. Att på nära håll bli vittne till hur det inpiskade hatet mot de otrogna omsätts i kallblodigt mördande blir till en väckarklocka. Så kan det följaktligen - och gudskelov - fungera för den som ännu inte helt låtit sig bländas och förblindas. 

Trots att det som Husain berättar inte var nytt och överraskande för mig fängslade han mig med sitt vittnesbörd. Boken framstår som helt up to date, trots att den skrevs för tio år sedan och i långa stycken rör händelser som är ännu äldre. 

Frågorna kvarstår om islam i både öst och väst och däremellan. Den fråga jag främst skulle vilja ha svar på gäller islamismens utbredning, alltså inte bara den militanta islamismen utan även den fredliga, vilken ju så långt jag förstått i stort sett omfattar samma fundamentalistiska teologi och sekteristiska mentalitet, en mentalitet som knappast är förenlig med integration i ett demokratiskt sekulärt samhällsliv. 

__________________________________
Med tack till min bror som satte boken i mina händer.

måndag 6 juni 2016

Makaonens besök





Fjärilar har länge fascinerat mig. Insekter är de förvisso, även om man kan tycka att vissa av dem börjar likna småfåglar. Åtminstone när de kommer upp i riddarfjärilarnas storlek då de även flyger mer som fåglar än som fjärilar. 

Vi satt i solen på några vänners lantställe med rosévin i glasen när jag i ögonvrån uppfattade en rörelse runt den stora syrenen en bit bort. I det klara eftermiddagsljuset landade en makaon i de ljusblå blommorna. Med utbredda vingar fyllde den energidepån med både ljus och nektar. Överflödet av bådadera gjorde att den inte lät sig störas av min närgångenhet.

Besök av en makaon (Papilio machaon) är en händelse jag alltid finner värd att rapportera, trots att den lokalt tydligen inte lär vara så sällsynt som det kan verka. Jag är inte längre någon aktiv fjärilsjägare men stannar ändå alltid till när dessa sommarluftens tysta seglare korsar min väg. Och det är ju inte varje år jag med kameran i hand kan dokumentera mötet med en riddarfjäril. 

Makaonen - på engelska kallad swallowtail, svalstjärt - är visserligen inte hotad som art, men har i likhet med en del andra fjärilar minskat i antal här i Norden till följd av förändringar i landskapet. Störst chans att se den har man i kustnära trakter där kärr och mossmarker är dess främsta habitat. 

Med blommande syrener och buddlejor i trädgården kan man locka till sig den förnäme gästen, uppenbarligen även i det inre av Uppland. Så här i försommarblomningens tid kan det verka som ett naturens överdåd att den placerar ett smycke ovanpå all prakten. Ty ett välkomponerat smycke är vad makaonen mest av allt liknar.

Ännu har det inte hänt, men någon gång hoppas jag även få möta en apollofjäril, den numera sällsynta och givetvis fridlysta riddare som i mindre storlek har det vackra namnet mnemosynefjäril efter minnets gudinna.

Laksjön, den 5 juni 2016.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

fredag 3 juni 2016

Extas på Frälsis



En kammarmusikfestival pågår i Uppsala, med Uppsala Kammarsolister och pianisten Bengt Forsberg. Kammaren är i det här fallet Frälsningsarméns sal, som igår kväll fylldes av stormande känslor från podiet snarare än ödmjuk förkrosselse vid botbänken. Wilhelm Stenhammars tredje stråkkvartett, F-dur, op. 18, var första programpunkt, men det som främst lockade mig till konserten var det som spelades efter paus. 

Därmed inget förklenande sagt om Stenhammar, tvärtom. Smått skamsen får jag erkänna att jag överraskades av att få höra en så engagerande musik. Särskilt de livliga satserna tilltalade mig mycket, jag som annars brukar fastna för de långsamma och lyriska. Stenhammar, jämte Berwald vår störste svenske kompositör, får ibland orättvist stå i skuggan av sina mer namnkunniga nordiska kolleger Sibelius, Nielsen och Grieg. Dags att närmare lära känna hans stråkkvartetter, med andra ord.

Det var alltså kvällens andra nummer, Ernest Chaussons Konsert för violin, piano och stråkkvartett, op. 21, jag ville återknyta kontakten med. Det är ett av de häftigaste kammarmusikstyckena någonsin, ett uttryck för den franska romantiken när den är som mest hejdlös och omspänner allt från rusig extas till ältande svårmod. Mitt första möte med den här musiken hör samman med 70-talets skivsamlande. Chausson blev tidigt en av mina franska favoriter, och jag har tidigare skrivit en del om hans musik här och här.

Första satsen slår an tre ackord i pianot så bestämt att man inser att här kommer inte musikerna undan; här går det inte att spara på vare sig fysiska eller psykiska krafter om man ska göra musiken rättvisa. Musiken stiger och sjunker, löpningarna rusar över hela klaviaturen, soloviolinen spelar mestadels i forte och det hela låter rentav symfoniskt, kammarsymfoniskt om man så vill. 

Den andra satsen är en Sicilienne i lugnare andning, som i en pastoral med svallvågor mot en strand, lyriskt, behagfullt och tämligen befriat från den upphetsning och oro som präglar de övriga satserna. 

I den tredje satsen befinner vi oss i ett vemod som gräver ner sig i ren förtvivlan. Pianot har ett ostinato som länge upprepas och ger satsen en karaktär av tungsint vandring. Violinen tar sig på ren trots till högre rymder, svidande skönt, och kvartetten instämmer i sorgsna tillrop medan pianot ältar vidare djupt nere i basen. Så stegras musiken till sist även här i ett samlat utbrott där kvartetten kastar sig av och an i några kärva ackord under solisternas kamp för melodins överlevnad - innan allt slutligen stillnar i lugn resignation.

I sista satsen - Très animé - återgår livet till den extatiska rusighet som slogs an i första satsen, här med rytmiska variationer som kulminerar i ett långsamt stigande crescendo och ett bestämt: punkt slut.

Glada och lyckliga musiker pustade ut och publiken fick äntligen ge utlopp för den psykiska energi som även mottagarna laddats med inombords.

Det blev en kväll i hänfördhetens tecken. Och då inkluderar jag även Stenhammars stråkkvartett. 

En eloge till dessa eminenta musiker!
_____________________

En klassisk inspelning av Chaussons konsert, op. 21 är den med Juillard String Quartet och Itzhak Perlman och Jorge Bolet. Finns på Spotify.
Stenhammars kvartett har rätt nyligen spelats in av Stenhammar-kvartetten, och även den finns på Spotify.

Bilden: Ernest Chausson med fru vid pianot. Etsning av Albert Besnart.

onsdag 1 juni 2016

Sommartiden



Den här våren har verkligen tvekat, i långa stycken varit kall och blåsig och bara i kortare perioder skvallrat om blid och livlig värma. Trots detta bjöd maj månad på tidigare blomning än vanligt här i Mälardalen. Nu är känslan att vi plötsligt redan är i högsommarfas fastän hymnerna från blommorna och träden - tulpaner och syrener, aplar, rönnar och kastanjer - talar emot den saken. 

Ute på landet står rapsfälten i solens ljus och lundens sus under klarblå himmel i oblandade kulörer som få naturmålare skulle våga sig på. Ja, utom en: Vincent van Gogh, men han kan å andra sidan vända på himmel och jord och få dem båda att brinna. Så mycket gult och blått och grönt i lust och fägring stor kan nästan bli för mycket av det goda. Gräs och gröda inte bara gror utan vältrar sig i måttlöst klorofylleri.


Och visst, man hörer fåglar sjunga lärkorna högt över fälten och de snabba tornseglarna som i tvära kast ristar hörbara men osynliga linjer i skyn. Vindens ljumma fläkt smeker oss där vi går, hunden och jag, på grusvägen bort mot ödegården som kanske ännu är i någon del bebodd. Dock inga trädgårdsmöbler utsatta i år.

De gamla sommarpsalmförfattarna överväldigas, men uppmanar inte bara till lovsång. Efter de tre första verserna, de som sjungs på skolavslutningar, kommer en fjärde där Israel Kolmodin (eller någon av de senare omarbetarna) vänder sig till Gud fader med orden: Giv kärlekseld i hjärta/Men dämpa lustans brand. Ungdomen och den sprängkåta naturen får väl ta till sig det de kan.

Och vad gäller denna grönskas rika dräkt, får beskrivningen av den som vänlig inte stå alldeles motsagd. Allt det som förkunna sommartiden och dess ljuvlighet minner också om tidens flykt och den höst som väntar. Allt kött är hö/allt flyktar här/och snart förvissna gräsen.

Sant. Och de allra sista mustiga raderna i den sjätte versen av "Den blomstertid" är nog av de flesta förbisedd:

Av himlen drype fetma
Bespisande vår jord
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

På juni månads tröskel finns ingen anledning att avstå från vare sig det ena eller andra av den sötman.

___________________________

"Den blomstertid nu kommer" hör tillsammans med "En vänlig grönskas rika dräkt" till de psalmer som blivit en del av vårt kulturarv; deras ord och uttryck har gått in i folksjälen, om vi får räkna med en sådan. Den förra är från slutet av 1600-talet och sjungs till en gammal folkmelodi, medan tonsättningen av den senare inte är så gammal som de flesta kanske tror. Den är av Waldemar Åhlén, en organist, musiklärare och tonsättare som dog så sent som 1984. Texten är av C D af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska Akademien under många år kring förra sekelskiftet, mest känd för sin stockkonservatism. Så långt jag förstår har han överlevt som poet endast i denna psalm och inte minst tack vare en kongenial tonsättning. Kanske är chansen till poetisk överlevnad störst om man lyckas med en dikt som tonsatts till en psalm?
En inspelning med vacker sång där texten tydligt framgår kan man lyssna till på Youtube här.

Bild: Vincent van Gogh. Såningsmannen
Foto: EJ.

måndag 30 maj 2016

Brev till Poseidon. Avsändare: Cees Nooteboom



Låter det lockande, att få läsa brev adresserade till en gammal grekisk gud? Ja, jo, det beror förstås på vem skribenten är, hur man ställer sig till antikens myter och vad man tror sig kunna få ut av sådana brev.

I det här fallet är det Cees Nooteboom som publicerat ett tjugotal brev till Poseidon och samlat dem i en bok tillsammans med annan kortprosa (MacLehose Press, till engelska av Laura Watkinson). Det liknar mest ett slags miniessäer eller betraktelser med tankar kring allehanda ting och företeelser som kommit i författarens väg. 

Han inleder med att berätta om hur tanken uppstod, vilket samtidigt visar något av hans arbetssätt. Poseidons existens blir påtaglig när han sitter på en fiskrestaurang i München som har havsgudens bild på pappersservetten. Med treudden i näven och allt finns han där, havets och källornas gud. Havet - den rikaste av källor att ösa ur. 

Och eftersom författaren åtminstone tidvis bor på Menorca i Medelhavet och på sina resor världen runt ofta söker sig till havet, inspirerades han av tanken på att vända sig direkt till guden själv, väl medveten om det enkelriktade i en sådan kommunikation. 

Han ställer alltså en del retoriska, smått vanvördiga och i bästa mening barnsliga frågor, och i brist på respons försöker han anta den andres/gudens/havets perspektiv. Det väcker både förundran över livet i de mörka djupen och okynniga tankar av typen: hur märklig måste inte synen underifrån ha varit av fotsulorna på vår egen gudason den gången han gick på vattnet och Petrus trampade igenom. 



Mycket, men alls inte allt, präglas av just den sortens milda ironi. Bland annat också tanken på hur gudar, som ju är eviga och odödliga, hade det innan mänskligheten kom till. Fanns det någon poäng med att vara gud då, eller kände de sig måhända uttråkade? Kanske är de till och med avundsjuka på oss kortlivade, dödliga varelser? Och förresten, uppvisar de inte det mest skandalösa leverne, om man rätt betänker saken?

Nooteboom använder alltså våra antropomorfiska föreställningar om gudomliga väsen för att skärpa blicken på vår egen mänsklighet och frågan vad den innebär. Och han gör det oftast med rika kulturhistoriska referenser, gärna till antiken men ibland även med nyfikenhet på modernt naturvetande. Han pejlar djupet i både myterna och havet, ser världen i stort som smått, reser i både tid och rum, läser både dagstidningen och Odysséen. 

Här finns också reflektioner över samtida brutala händelser. Han fastnar till exempel för ett pressfoto av en lastbil som en tid fått stå parkerad vid sidan av vägen innan någon tar sig för att undersöka den. Inget har kunnat klarläggas om vad som ligger bakom det dubbla dödsfall som skett, endast att förarens nioåriga styvdotter fått följa med på en körning som slutade med att hon ligger mördad i hytten och styvfadern hittas hängd i ett träd i en närbelägen skog. Flickan uppvisar inga tecken på sexuellt våld. Så, vilket drama skänker den bilden dess intensiva laddning, frågar sig författaren. "The dead are silent, leaving behind a mystery in the form of a big lorry beside a few trees." Och här bör jag passa på att nämna att boken är försedd med intressanta noter, oftast illustrerade, som (till skillnad från hos W G Sebald) samlats i slutet av boken och på så vis blir ett från texten mer fristående element. Bilden av lastbilen, en till synes helt vanlig lastbil, kan läsaren alltså själv ta del av.

Att Nooteboom också är poet med åtskilliga diktsamlingar bakom sig är mindre bekant men märks mycket tydligt i hans stilsäkra prosa. Ett litet urval av hans dikter översattes av Lasse Söderberg för drygt tjugo år sedan ("En staty av frågor", Ellerströms, 1995) och på engelska utkom 2014 ett stort urval med titeln "Light everywhere", (Seagull Books, till engelska av David Colmer). 

Jag nämner detta apropå ett av de mest poetiska styckena i "Letters to Poseidon", nämligen det som anknyter till herden och poeten Hesiodos och hans inspirerande möte med muserna vid foten av Helikons berg. Här befinner sig Nooteboom i en nutida spansk pastoral som han lätt kan identifiera med herdelivet för bortåt tre tusen år sedan. Tiden mellan då och nu upplöses för ett ögonblick när han i solnedgången läser Theogonin på originalspråket, som ju fortfarande är läsbart och som han själv studerade för sextio år sedan. 

"... the words that I read until the darkness erases them, words that I keep for the light of the day when they will be written anew for the one who reads them." 

Jodå, den här boken gjorde mig flera gånger upprymd. Det beror som sagt på vem skribenten är om reflektioner kring gamla myter, artefakter och naturföremål ter sig meningsfulla eller ej. 

För övrigt anser jag 
a) att Modernista som så förtjänstfullt tagit sig an Cees Nootebooms verk omedelbart låter översätta "Brieven aan Poseidon" till svenska
b) att Nobelpriset i litteratur kommande oktober ska gå till Cees Nooteboom.

Bilden: Petrus räddas. Egbert-Codex, 980 e kr, Reichenau, Stadtbibliothek Trier. (En av illustrationerna i Letters to Poseidon).

lördag 28 maj 2016

Kattdjuret och himlaharpan



Dramatikern P O Enquist är för min del inte lika bekant som romanförfattaren. Vad jag kan minnas har jag bara sett någon enstaka av hans pjäser på tv. Så när jag blev varse att Dramaten på nytt skulle ge "I lodjurets timma" (regi: Johannes Holmen Dahl) ville jag passa på tillfället att fylla en lucka, vilket jag gjorde i förrgår.

Det är en pojke, men ingen pojke vemsomhelst utan en dubbelmördare, som står i dramats centrum och även så på scenen, omgiven av en präst och en experimentellt inriktad läkare i mentalvården. Alternativt kan man se den ej fysiskt närvarande katten Valle som centralgestalten, han som pojken i egenskap av att tillhöra experiment-gruppen fått som sällskap i sin instängdhet på sjukhuset.

Katten har väckt någonting hos pojken; ett slags symbios har uppstått mellan honom och katten där de blivit varandras beskyddare. Pojken som blivit "tokut" blir genom Valle en upprörd sannings-sägare och någon som äntligen finner ett sammanhang i tillvaron. Detta efter att tidigare ha förlorat skyddet i morfaderns hus, som han själv i sin förvirring i samband med dubbelmordet bränt ner.

Även katten blir illa utsatt efter att ha kastats över sjukhusmuren ut till räven, men ändå är det som att han levde om än han vore död. För pojken är han fortfarande den livs levande röda katt som kryper ihop armvecket och spinner och talar lugnande till honom.

Prästen, som lämnat kyrkan och sitt ämbete, är beredd att ödmjukt lyssna och ta pojken på allvar, medan läkaren, trots viljan att hjälpa, i sin rationalitet och omsorg om "experimentet" förblir döv för vad galenskapen har att förmedla. För henne är det inte nog att katten varit till tröst, hon vill omforma honom till en klok och frisk och verklighetsförankrad människa. 

Det är en troskamp som pågår. Prästen fattar att pojken tror på uppståndelsen och annat obegripligt, att katten likt en frälsande gudom på nytt kan sätta honom i förbindelse med det gröna huset och himlaharpans musik - det som syns honom som enda räddningen.

Det är onekligen en vacker bild av den nordiska stjärnhimlens mystik Enquist åstadkommit med denna referens till barndomshemmet i Hjoggböle. Den som har sitt femtiotal i minne kommer säkert ihåg telefontrådarna som, fästa i husgaveln som till en resonanslåda, sjöng i vinden med en vinande svajig ton inte olik den som ibland hördes i bönhuset när någon spelade på såg.

Pojkens roll är på en och samma gång den svåraste och tacksammaste. Michael Jonsson gör den gripande och trovärdigt och klarar de kinkiga kasten mellan naiv sårbarhet och galenskapens rasande övermod. Ingela Olssons präst gestaltar tvivlet och viljan till kommunikation, medan Nina Fex har den otacksamma uppgiften att som läkare stå för verklighetsanpassningens ideal. Hennes läkare framstår som den minst sammansatta personen, åtminstone i den här uppsättningen, och hennes engagemang blir därför aldrig riktigt begripligt. 

Det är en sceniskt renskalad föreställning som utmanar och griper tag, och jag kan tänka mig att den kunde bilda underlag för livliga diskussioner, och då inte bara i psykiatriska och teologiska kretsar.

Foto: Carl Torborg, Dramaten

söndag 22 maj 2016

Herr Gustafsson i Texas



Lars Gustafssons 80-årsdag uppmärksammades i veckan utan att han själv var där. Vilket inte hindrar att han är och förblir närvarande hos de många läsare som i likhet med mig aldrig kommer att glömma honom.

Sedan hans bortgång den 2 april har jag haft ett dikturval liggande på mitt nattduksbord samtidigt som jag läst om en av hans texanska romaner, "Historien med hunden" från 1992.

Det framhålls ofta, åtminstone i Sverige, att Gustafssons bästa romaner är de som är förankrade i Sverige och hans västmanländska ursprung. Särskilt två böcker i serien "Sprickorna i muren" som han hade stor framgång med på 70-talet - "Yllet" och "Familjefesten" - brukar då nämnas. Själv hade jag allra störst utbyte av de sista i den serien, nämligen "Sigismund" och "Biodlarens död", romaner som jag vet att jag alltid kommer att återvända till och som jag dessutom finner mest typiska för hans författarskap i stort.

Jag har en känsla av att den där relativa nedvärderingen av de amerikanska romanerna sammanhänger med Gustafssons kontroversiella ställningstaganden i en del samhällsfrågor, hans uttalade liberalism och demonstrativa "exil" i Austin, Texas. Det där obligatoriska avståndstagandet från fridstöraren som inte kände sig hemma i en maktfullkomlig socialdemokrati blev ju närmast löjligt förutsägbar i det svenska kulturetablissemangets recensioner.
  
Det är kanske först nu efter hans död som man kommer att inse att Gustafsson, alla sina samhällskritiska inlägg till trots, primärt var en filosofisk författare, en sökare som vred och vände på de eviga frågorna om liv och existens, identitet och intighet. Det är då snarast en smakfråga om man föredrar dessa frågor doppade i de svala västmanländska skogssjöarnas vatten eller i de översvämmande floderna under Texas heta himmel, en fråga om hemkänsla om de syns mer angelägna mot bakgrund av svensk landsbygd än amerikansk campusmiljö.

"Historien med hunden" är en roman om en äldre amerikansk konkursdomare vars tillvaro rubbas en aning till följd av både eget handlande (han slår ihjäl en strykarhund som river runt i soporna), offentliggjorda avslöjanden (hans filosofilärare avslöjas som före detta aktiv nazist och hittas drunknad) och yttre händelser (marinan brinner och floden stiger till hotfulla nivåer). Därtill också av ett minst sagt märkligt möte med Förenta Staternas intelligentaste man på en pissoar på universitetets campus, en man som dock inte ens har kläm på Anselm av Canterburys gudsbevis.

Sällsamma saker inträffar som inte nödvändigtvis har med varann att göra, men som sammantaget ger anledning till såväl viss oro som metafysiska reflektioner kring ondska och godhet, logik och gudsbevis. Erwin Caldwell, som berättaren heter, framstår inte som någon särskilt älskvärd person, utom när han stortrivs tillsammans med styvdotterns lille son, Tom. Hans blick på den närmaste omgivningens ängsliga vegetarianism, feminism och akademiska poststrukturalism föranleder en del ironiskt bitska kommentarer som nog fortfarande kan irritera en och annan förment progressiv läsare. Boken skrevs för närmare tjugofem år sedan men känns inte det minsta daterad

Som vanligt tycker man sig höra herr Gustafssons stämma oavsett vilka gestalter och situationer han utprovar. Han (och vi) är ju inte en utan många, och det finns en poäng i det. Frågan om vad en människa är ställde han gång på gång men besvarade den aldrig annat än i påvisandet av de många tillstånd, identifikationer och livsöden som är möjliga. Kanske kan hon endast sammanfattas som någon som hela tiden måste välja sig själv.

Visserligen är det inte alla som vill vidgå sin bristande skuldkänsla för att ha slagit ihjäl en vidrig strykarhund och samtidigt visa obehag vid tanken på hur styvdottersonens lilla sköldpadda glömts bort och långsamt törstat ihjäl i en pappkartong som den inte förmått att ta sig ur. Men så ser det ut, lidandet, och så ser hon ut, människan på ont och gott, antingen det visar sig i gamla filosofers personliga bagage eller på annat sätt i den natur som hon själv är en del av. 

Eller finns det i själva verket onda människor, liksom det finns goda? Och är Gud verkligen god, om han nu existerar?

Förenta Staternas intelligentaste man hittas till sist mördad under rätt brutala omständigheter. Punkterad i sin uppblåsta självkänsla och berövad villfarelsen om att ha skapat ett snillrikt mekaniskt system för lösning av metafysiska problem, har han skickat allt mer hatiska meddelanden på vykort till domare Caldwell. Det förblir oklart om den överintelligente ignoranten bara är en simpel bedragare eller inte. Inte heller får vi veta vem som mördade honom (inte Caldwell, väl?). 

Klart är emellertid att redan för nio hundra år sedan formulerades det så kallade ontologiska gudsbeviset av Anselm av Canterbury och att sedan Raymundus Lullus på 1300-talet är den rätte upphovsmannen till "Ars Combinandi" - den kalkylator med vars hjälp man skulle kunna komma tillrätta med de eviga frågorna.

Kapitlen som skildrar domare Caldwells umgänge med Tom, den lille styvdottersonen, visar en sympati med barnets oförvillade blick på tillvaron, delvis som kontrast till pojkens mor och hennes kyliga karriärism. De iakttar tillsammans vad den stigande floden bär med sig av lossryckta föremål. Medan Tom är fascinerad erkänner Caldwell att han alltmer börjar undra över hur det ska sluta och om det ligger något i det där talet om global warming

Och när de tillsammans går på ett barnkalas blir de vittne till en trollkarl som inte bara underhåller barnen med de gängse trolleriknepen utan dessvärre också visar sig vara en riktigt ond människa. Dom finns alltså, om än de inte är många. Huruvida Gud finns ens som logisk möjlighet är däremot mera diskutabelt.

Det finns en bakgrundsfigur i berättelsen som återkommande fascinerar såväl konkursdomaren som med all säkerhet också herr Gustafsson själv. Vi möter honom aldrig, men han är en lite lätt galen författare av science fiction som skriver allt märkligare böcker om detta vad det innebär att vara människa, om att vara någon särskild.

Det är han som ställs inför den avgörande frågan om Guds existens när han faktiskt möter honom i sin egen erfarenhet, inte bara som abstrakt tänkbarhet. Och det frågan gäller är om det då verkligen är den Gud som andra också talar om, eller om det är någon annan, något alldeles nytt. 

"Slutsatser? Det går ett sår, ett avskyvärt, ett varigt sår genom världens friska, dumma yta.
Den som råkar ut för Gud kommer aldrig säkert att veta om det var Gud han råkade ut för."

Jo visst kan man sakna herr Gustafsson vid någon gisten eka vid stranden av Åmänningen. Men även den grubblande konkursdomaren som vid poolkanten låter poolrensaren gå och samtidigt på något sätt rensa honom inombords, även han har en historia att berätta som håller gammal god Gustafssonklass.

Foto: EJ.

torsdag 19 maj 2016

Omläsning, omtittning, ombloggning



I den strida bokfloden har det under senare år glädjande nog förekommit en hel del nyöversättningar av klassiker. Verk av Albert Camus, Gustave Flaubert, Thomas Mann, Fjodor Dostojevskij och Louis Ferdinand Celine är några exempel på det jag själv läst tidigare och frestats läsa om. I flera fall också gjort det. 

Senast nu i dagarna har jag sett flera entusiastiska recensioner av nyutgåvan av Giuseppe Tomasi di Lampedusas "Leoparden". Det är bara sex år sedan jag äntligen tog mig för att läsa den i Eva Alexanderssons fina översättning, men jag får god lust att omedelbart kasta mig över den nya också, av Viveka Melander.

Det är en helt bedårande berättelse, främst som läsning, men även som film i regi av den store Visconti. Jag skaffade dvd:n efter läsningen, och den finns ju kvar i hyllan för förnyad bekantskap någon kväll framöver. 

Mitt tidigare blogginlägg om "Leoparden" finns här.

Bilden: Serval (lån från Wikipedia). Det som åsyftas i Lampedusas titel är en serval, inte en leopard.