Mitt i programmet - en upptäckt!

'

Det var för några veckor sedan. Jag var åter på plats för en pianoafton i Konserthusets stora sal i Stockholm. Norges främsta bidrag till pianoeliten, Leif Ove Andsnes, spelade Grieg och Chopin plus en norsk kompositör vars namn jag aldrig tidigare noterat. Det var givetvis Chopins 24 preludier som var dragplåstret, för mig liksom för de flesta andra. Griegs pianosonat i e-moll hör man inte så ofta, ett habilt ungdomsverk som inte heller denna gång lämnade några djupare spår i mig.

Det gjorde emellertid nästa programpunkt som började med att Andsnes helt kort presenterade en pianosonat av en annan landsman, nämligen Geirr Tveitt (1908-1981), närmare bestämt hans Sonata Etere, op. 129 (1941) byggd på ett par av folkmusik inspirerade teman från Hardangerdalen, Tveitts hembygd. Folkmusiken var denne originelle tonsättares främsta inspirationskälla och han var i så motto något av en norsk Bartók, som både samlade, arrangerade och skapade konstmusik av Hardangerdalens tonspråkliga arv.

Sonaten - ett verk på dryga halvtimmen - imponerade på mig och fick mig än en gång undra över hur många de kan vara, de där snillena man aldrig kommer att upptäcka. 

Tre satser består den av, denna sonat nr 29, den enda som finns kvar efter den stora branden när hemmet och merparten av Tveitts rika produktion gick upp i rök. Av det som finns kvar har dock en del kunnat rekonstrueras, bland annat från inspelningar.

Det är spänningsladdad musik, modernistisk och kärvt melodisk och - som Andsnes antydde - ibland påminnande om rysk musik (t ex Prokofiev), ibland om fransk. Vilket Andsnes sedan visade genom att som extranummer spela dels Claude Debussys Den sjunkna katedralen, "La cathédrale engloutie", ur Préludes för piano, bok nr 1, dels också Allegro ur Rachmaninovs "Études-tableaux" för piano op 33:2. Släktskap i tongångar och komplexitet, jodå, men samtidigt är Tveitts musik sin egen, koncipierad utifrån en solid förankrimg i hembygdens folklore.

I sin livsåskådning - med en förkärlek för förkristen nordisk mytologi - var han en särling med grumliga nationalistiska böjelser, dock tydligen utan att hamna i Knut Hamsuns villfarelser. Tvärtom anslöt han sig till motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten.  

På Youtube och andra strömningstjänster som Spotify och Idagio kan man ta del av några inspelningar av hans verk. Jag har exmpelvis funnit en av den 29:e pianosonaten där man också löpande kan följa med i noterna  (Youtube - här - dock med okänsliga reklambrott för icke prenumeranter; Spotify har en inspelning med Geir Botnen - här). De lättillgängliga, vackert orkestrerade folkvisorna - organiserade i sviter  - finns på flera skivbolag, liksom även några pianokonserter, bland annat den stormiga fjärde, op. 130, "Aurora Borealis". 

Slutligen vill jag nämna humorn som glimtar fram i folkvisorna, både i titel och innehåll. Se och hör exempelvis pianisten Greg Niemczuk framföra ett stycke betitlat "Hardingöl", en tribut till den hemlagade drycken som landar i ett minst sagt raglande spel med hela högra underarmen på klaviaturen - här. Nog finns väl här också en illa dold hälsning till Maurice Ravel?

Allt detta och mer därtill har jag med stort utbyte ägnat de senaste veckornas lyssningstid åt.

För övrigt är Leif Ove Andsnes för närvarande på turne i USA:s öststater med samma program som i Stockholm.

Foto: Wikipedia

Tänk om Ryssland (Zagajewski)

Tänk om Ryssland vore grundat

av Anna Achmatova, tänk om
Mandelstam vore lagstiftare 

och Stalin en utkantsfigur

i ett förkommet georgiskt

epos, tänk om Ryssland tog av sig

sin stubbiga björnpäls

och kunde leva i ordet och inte

i näven, tänk om Ryssland, tänk om Ryssland 

Adam Zagajewski (1945-2021)

Ur Elektrisk energi och andra dikter. 

I urval och tolkning av Anders Bodegård. (Norstedts, 1993)

- Ja, tänk om Ryssland under stundande år tog av sig sin stubbiga, skabbiga Putinpäls...

Bilden: Den ryska björnen. Memegenerator.net

Sokolov hösten 2024

Han kom även i år till sist. 

Med fjorton dagars uppskov på grund av sjukdom var Grigory Sokolov traditionsenligt på plats i Stockholm för sitt årliga besök i Konserthuset. Allt var sig likt så förhoppningsvis är det inget allvarligt som drabbat honom. 

Vi får väl anta att hans minutiösa kontroll av skicket på den flygel han ska använda sig av också gäller det avgörande fysiska instrument som han själv utgör. Han är sjuttiofyra år fyllda, och vi som hör till samma generation vet att kroppen inte längre i allt är vad den en gång var. Vad gjorde man om man som legendarisk världsartist med skyhöga krav på sig själv kände sig opasslig och fruktade att inte kunna ge sitt allra bästa?

Nog spekulerat om omständigheterna, som jag inte vet mer om än så. Innehållet denna gång bestod av klavermusik av ett stort namn i engelsk renässans samt ett par huvudfigurer i 1800-talsromantikens rika pianolitteratur: Chopin och Schumann. Inga "tunga" verk dock, utan snarare verk för salonger av det intimare slaget. 

Att Sokolov ägnar en avdelning åt tidig musik är ingenting ovanligt - tidigare har vi bland annat hört honom i Couperin, Rameau och Purcell. Att han nu lägger William Byrd (1543?-1623) till sin repertoar är bara i sin förväntade ordning.  

Byrd använde sig av samtidens melodier och danser som han varierade och utsmyckade med en mängd drillar och annan musikornamentik. Det är lättsant och charmerande, vilket även titlarna ibland understryker. Som i det inledande stycket "John come and kiss me now", vilket enligt programbladet bara är första raden i en vers som i sin helhet på svenska lyder: "John kom och kyss mig nu, John kom och kyss mig nu. John kom och kyss mig då och då. Och gnäll inte mer". Lyssnar man med det örat kan man säkert höra något av den sortens lust och lekfullhet i åtminstone några av styckena. Och Sokolovs distinkta spel med restriktiv användning av pedal ger lyft och luft och porlande klarhet åt Byrds musik på en modern flygel.

Efter paus sju mazurkor av Chopin (op.30 och op. 50). Konstfullt stiliserad dansmusik även detta, som väl bör räknas till den mest exklusiva salongsmusiken. Sokolov spelade dem utan markant egensinne, men som vanligt med stor omsorg om detaljerna. Bland extranumren gav han ytterligare tre av senare tillkomna, op. 68: 2 och 3, där den sirliga förstnämnda i a-moll med sina drillar kunde uppvisa en viss släktskap med Byrd, medan den melankoliska i ciss-moll, op 63:3 slutligen skänkte ett slags avklarnat lugn. Säga vad man vill om Chopin, han kunde fylla en relativt enkel struktur som den för en mazurka med ett rikt mått av nyanserade stämningar.

Av Schumann fick vi höra "Waldszenen", op. 82, vilket inte precis är den Schumann man primärt brukar få lyssna till av pianovirtuoser av Sokolovs kaliber. Nio ganska korta karaktärsstycken av typisk Schumannsk karaktär där väl bara "Vogel als Prophet" är någorlunda känt som enskilt nummer. 

Själv är jag rätt förtjust i flera av Schumanns alster av det här slaget, inte minst det mer frekvent förekommande "Kinderszenen", op. 15. Bland skogsscenerna är det tredje och det sista stycket två sådana pärlor som jag ofta återkommit till. "Einsame Blumen" - ett lyckokast trots notbildens bedrägliga enkelhet, och "Abschied" - ett lyriskt avsked som hellre än melankoli rymmer en air av rogivande reflektion efter de blandade upplevelserna av skogspromenaden. Den har ju förutom jaktscener, profetisk fågelsång och vänligt landskap även bjudit på en enslig plats hemsökt av gudvet vad ("Verrufene Stelle").

Extranumren blir numera oftast sex stycken, så även denna gång. Förutom ännu några mazurkor även Preludium i c-moll (ur 24 preludier ) av Chopin, en Chaconne i g-moll av Purcell och som avslutning det andäktigt serena Bach-preludiet (BWV 855a) i h-moll i arr av Siloti.

PS. Sokolov gav efter Stockholmsbesöket tillsammans med en annan pianist en extra konsert i Paris som hommage till den ryske pianisten och antikrigsaktivisten Pavel Kushnir som i somras hungerstrejkade och dog i ett ryskt fängelse. Många andra berömda pianister och musiker har betygat sin aktning för Kushnir (se här), som först efter sin död blivit känd utanför Ryssland och de lokala sammanhang där han var verksam. 

Mer finns att läsa - här och här - om denne säregne, högt begåvade musiker och skribent som offrade sitt liv i protest mot det ryska angreppet på Ukraina.

 Foto (överst): Nadja Sjöström, Konserthuset

Virtuost och mäktigt - musik i stearinets tid

Månaderna går och vi är redan långt inne i den årliga anpassningen till det snöfria novembermörkret. Allhelgonahelgen inledde som vanligt stearinsäsongen. De tända ljusens högtid lyser upp och pånyttföder minnena av de som gått ur tiden - före oss andra som ännu är kvar i den.

Hösten har i alla fall varit mild och inte sällan mitt på dagen solig. Oktober slöt för min del med en upplyftande konsert, men även förstämning efter ännu ett sorgebud. Ännu en av dem som funnits mycket lång tid i mitt liv är död. 

Lars var min svåger i mitt första äktenskap med Eva, som i oktober 1991 alldeles för tidigt gick bort i sviterna av cancer, det som nu också drabbade hennes några år äldre bror Lars vid 82 års ålder. 

Han var och förblev norrlänning, professor i psykiatri i Umeå men med breda, socialpsykiatriska intressen och tidvis verksam i både Afrika och Latinamerika. Vi hade samma bakgrund och bar lustigt nog också samma efternamn. Framför allt i våra yngre dagar betydde han mycket för mig med sin öppna, resonerande, i bästa mening frisinnade attityd till tillvaron. Frid över hans ljusa minne!

Upplyft blev jag när stockholmsfilharmonikerna under den nye unge chefen Ryan Bancroft spelade det populäraste verket av de två tonsättare som stod på programmet, nämligen Felix Mendelssohn med violinkonserten i e-moll och Anton Bruckner med den fjärde symfonin i Ess-dur, "Den romantiska". 

Habituéerna kunde kanske misstänka att programmet valts för att enkelt fylla Konserthuset. Men även i den mest älskade musiken måste liv gjutas för att den ska bli gripande och angelägen. Det är med andra ord en fråga om förmågan att förmedla vad man funnit i det man valt. Där på plats kände jag mig som sagt lyft av både violinkonserten (med den hängivne Augustin Hadelich som solist) och av Brucknersymfonin som remarkabel kulmen. Först senare fick jag veta att just den dagen somnade Lars in för gott.

Mendelssohn revolutionerade inte tonkonsten, men han skrev en hel del underbar musik som visade att mästerskap inom ramen för de klassiska formerna fortfarande var möjligt. Den här violinkonserten är naturligtvis älskad för att den är lättlyssnad utan att vara enkel eller banal. Violinstämman bjuder utan tyngande bagage en lätt och luftig resa som gärna och med elegans svingar sig upp i de högre registrens glänsande silvrighet. 

Moll? Ja, delvis, bland annat första satsens huvudtema går i moll. Vilket inte förtar huvudintrycket av musiken som i grunden lyckligt livsbejakande. Och ingen tvivlade på att Hadelich själv älskade att frambringa dessa sköna toner ur sitt instrument, en Guarneri del Gesù från 1774, en dyrgrip som han har till låns.

Med Bruckners fyra hamnar man ofrånkomligen i den harmoniskt och rytmiskt mer komplexa romantik som hör det sena 1800-talet till. Med sin Wagnervurm och framför allt sitt egensinne utmanade Bruckner den rådande musiksmaken. Samtidigt kunde hans samtid inte annat än beröras av detta kraftfulla och bitvis starkt dissonanta välljud. 

Fyran är omisskännligt Brucknersk, men kanske melodiskt trots allt lättare att ta till sig än flera av de övriga symfonierna. Jag kan inte längre minnas om och i så fall när jag hört den live. Mina favoriter är annars de tre sista - sjuan, åttan och den ofullbordade nian - som numera torde ha samma dragningskraft på konsertpubliken som fyran. Alltnog, det var en lysande tolkning som Rycroft och filharmonikerna gjorde, och hädanefter kommer jag att vara en flitigare lyssnare till även denna magnifika symfoni.

Och sen i lördags... Det var givetvis med stor förväntan jag bänkade mig i Berwaldhallen för att lyssna till den väldiga "åttan" - detta en och en halv timme långa mästerverk som hör till det yppersta i genren. Manfred Honeck nämns numera som specialist på Bruckner och nog gjorde han intryck av att veta vad ha ville med Sveriges Radios Symfoniorkester, som han ju för ett tjugotal år sedan under en period själv chefade över. Det blev en rejält pulshöjande upplevelse, så pass att jag kände mig nära att bokstavligen golvas av den. 

 

Det var inte bara för det djupt gripande Adagiot, som jag känner så väl sedan det drabbade mig första gången i Haitinks inspelning med Concertgebouw vid mitten av 80-talet. Även i övrigt rådde precision och balans i uppbyggnaden av den "katedral" som en symfoni av Bruckner brukar liknas vid, och som påminde mig om den där förstagångsupplevelsen.

Ja, varifrån kommer denna överväldigande musik? Detta ur intet växande stråkbrus, som växer med bleckblåsets mäktiga understöd, i omtag efter omtag, och till sist när krampen släpper når en kulmen i det briserande ljus som flöjter och harpor sprider. Varifrån? Varthän?Man kan göra sina fåfänga försök att analysera och formulera svar på frågor som inte låter sig nöjaktigt besvaras. 

Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras, sjöngs det i en andlig visa i min barndom.

Nog är det ett existentielllt drama som öppnar för både himmelsljus och avgrundsmörker, ett psykodrama som man dras in i och som inte upphör förrän de sista takternas hamrande tordön slutligen stupar i brant fallande intervall. 

PS. Och sen i söndags... Sokolov. Jag återkommer till honom. DS.

Foto upptill: Nadja Sjöström: Konserthuset
Foto nertill: arne@hyckenmedia.se. Berwaldhallen

Höstlöv och liv

Vi vadar omkring i höstlöven, Doro och jag. Den friska men för årstiden mycket milda vinden sopar trottoarerna så gott den kan men lyckas inte lika bra med det som fallit i lager på fuktigt lager i parkerna. Det mesta av lövträdens bladverk har lämnat grenarna och ett medelålders par på promenad delar nöjet av det knippe utvalda lönnlöv som kvinnan leende håller som en solfjäder i ena handen. En pappa med barnvagn och två små barn rafsar famnen full med löv, kastar dem högt i luften så att de singlar ner över barnen och landar på marken en andra gång. På en parkbänk står en kasse fylld med fallfrukt, ett par, en man och en kvinna, troligen invandrare, går omkring och plockar nyligen landade äpplen.

Ett förtäckt klimatrelaterat hot eller ej - vi kan inte annat än njuta av det milda oktobervädret, av att kylan tycks uppskjuten på obestämd tid. Mörkret faller dock kalenderenligt och höstmörker är det mörkaste som finns. Innan det börjar skymma går vi i den låga eftermiddagssolen som bländar och förblindar och tvingar husse hålla kort koppel som säkerhet mot de hastigt uppdykande vettvilllingarna på elsparkcykel. 

Tillbaka inomhus är det snart dags att tända upp några dunkla hörn av rummen. Doro grottar ner sig i soffan hos matte eller i sovrummets fluffiga sängöverkast medan husse söker sig till någon av eftermiddagens stillsamma aktiviteter - läsning, lyssning, skrivande. 

Efter att i våras ha kommit av mig läser jag nu - och roas storligen - av Laszlo Krasznahorkais "Herscht 07769" (Norstedts, 2023). Trehundrasjuttiosex sidor text utan punkter eller styckeindelningar (dock komma och andra skiljetecken), det lär väl kallas experimentell prosa men är inte alls så oöverstigligt som det låter. I själva verket är det ett under att en sådan textmassa flyter så obehindrat som den gör (och översättaren Daniel Gustafsson har nog sin berömvärda del i detta). 

Det handlar om livet i en liten stad i före detta östtyska Thüringen i vår egen tid av politiska motsättningar och nynazism. Huvudpersonen, Florian Herscht, är en udda figur som gått kurser och förläst sig på modern kvantfysik. Via begrepp som antimateria har han kommit till insikt om att vi står inför en kosmologisk katastrof, hela universums undergång. 

Han tar sitt ansvar och skriver ett, ja flera brev till förbundskansler Angela Merkel angående detta. Med sin naturvetenskapliga bakgrund borde hon vara den som förstår allvaret i vad som förestår. Breven besvaras emellertid inte och han motas bort när han reser till Berlin för att personligen framföra sitt ärende. 

Florian försörjer sig på klottersanering tillsammans med sin "Boss", en vulgär, nazianstucken typ som "bossar" den godhjärtade, närmast dumsnälle Florian när de åker omkring i en gammal Opel och eliminerar graffiti. Ryktet säger att bossen sprejar på nätterna och sanerar på dagarna. När så Johan Sebastian Bachs grav skändas med klotter händer något med både herre och tjänare i den gamla Opeln - och det är så långt jag hunnit i texten. Det ska bli spännande att följa händelseutvecklingen i och genom det som baksidestexten talar om som Florians enda tröst: Bachs musik.

Min musik till tröst och uppbyggelse de senaste veckorna har främst varit kammarmusik av Brahms. Dels andra och tredje pianokvartetten (som Musikrevyn i SR P2 häromveckan påminde om), dels de båda stråksextetterna. 

För övrigt fyller Anton Bruckner 200 i år, och jag har biljetter till fjärde symfonin i Konserthuset nu på lördag (26/10) och åttonde symfonin i Berwaldhallen i november (9/11). Även Bruckner var ju i flera avseenden ett naivt original men samtidigt musikaliskt inget mindre än genial, en skapare av musik för de stora akustiska rummen till Guds och Wagners ära. 

 

När som i dessa dagar

När som i dessa sista septemberdagar av mild sensommarvärme parkernas gräsmattor klipps för sista gången och trädens färgstarka löv samtidigt singlar ner mot den ännu saftiga grönskan - då är tid att återvända till musik av Johannes Brahms. Länge har jag förknippat honom med det bästa och vackraste med höstens tid, så när filharmonikerna i Stockholm ger hans första pianokonsert med islänningen Víkingur Ólafsson vid flygeln är jag inte sen att tacka ja.

Det är ett stort och närmast symfoniskt verk som varar i bortåt femtio minuter och där den dramatiska första satsen upptar nästan hälften av den tiden. Det handlar om ett ungdomsverk - Brahms var bara 25 år vid premiären 1859 - som växte fram via en sonat för två pianon som omarbetades och instrumenterades till en symfoni och som slutligen fick formen av en pianokonsert.

Vi som nått mer än mogen ålder känner kanske igen de inledande takterna, som ju användes som spänningalstrande musik i det en gång i televisionens barndom så populära frågesportprogrammet "Tiotusenkronorsfrågan". De båda tävlande som satt i var sin bur fick en betänketid under vilken just denna musik spelades.

Det saknades verkligen inte dramatisk nerv i torsdagskvällens framförande med orkesterns nye chefdirigent Ryan Bancroft på pulten. Brahms - den tyglade passionens mästare - ger här ovanligt fritt utlopp för storvulen romantik i stormande flöden, men ävenså i ömsint lyrism. Var det Clara Schumann han hade i tankarna i andra satsens Adagio?

Kontrasterna är stora och förminskades verkligen inte av Víkingur, som tvärtom tog ut svängarna såväl i de rytmiska förskjutningarna (Brahms gillade synkoper!) som i det lenaste lena tondroppandet. Att orkestern också visade sin ovedersägliga excellens, inte minst i andra satsens stråkbrus på knappt hörbar nivå, bidrog till intrycket av ett inspirerande musikantiskt samarbete.

Som varande Konserthusets artist-in-residence återkommer Víkingur Ólafsson under säsongen i Brahms andra pianokonsert och i en recital med Beethovens tre sista pianosonater. Något att se fram emot.

Foto: Konserthuset. Yanan Li. (Klicka för förstoring!)

Emil Hagström i toner - från von Koch till von Otter

Följande text är nyligen publicerad i Parnass, nr 3/2024

I ett kort prosastycke från femtiotalet - “Vinterstjärnor över Klara” - sitter poeten Emil Hagström (1907-1970) i sin "varma kammare” på Österskär och minns sitt 30- och 40-tal. Han minns det fria, glada bohemlivet, hur “man gick mellan redaktioner och kafén i Klara”, bostadslös, frusen och eländigt “skrudad i en gammal överrock som såg ut att ha varit i vägen för råttorna”. Han önskar sig inte den tiden tillbaka, men återvänder gärna i minnet till eländet och “de levande och döda bröderna”, de som bildade en löst sammansatt krets av “Klarabröder” med Nils Ferlin i centrum.

 
Om vandringsåren och bohemlivet är en motivkrets för Hagströms diktning kan man se den fattiga uppväxtens Ådalen och de mogna årens Roslagen som de båda övriga. Och ett genomgående inslag är vandrarens möten med folkliv och med naturens skönhet i dikesrenar, skogar och ängar. Frågan är om det på svenska språket finns en poet som flitigare än Hagström använt sig av den svenska floran. Det skulle väl i så fall vara Harry Martinsson.

 
Vistonen i Hagströms lyrik gör att den formligen tycks självklar för musikaliskt återbruk. Det är inte bara rimmen, rytmen och omkvädena som gör det utan även berättelserna - om Jungfrun i Tidlösa, flottarjäveln Isak Larsson, Den tanklöse spelmannen, Magdalena, Kistemålaren, med flera. Sceneriet hämtas från såväl Ångermanlands blonda natt och sommar som Roslagens torra backar och sten.

 
Bland dem som lockats av sångbarheten finns både klassiska tonsättare som Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Lillebror Söderlund och Bo Nilsson. Men givetvis också trubadurer från både förr och nu: broder Tor Bergner (själv en av bohemerna), Pierre Ström, Ulf Johan Tempelman, Ulf Melander, med flera, där sist men inte minst Thorstein Bergman bör nämnas. Den senare bidrog i 70-talets början till ett förnyat intresse för Hagström genom ett flertal finstämda tonsättningar som han själv presenterade på ett par LP-album.

 
Erland von Koch gjorde en kongenial tolkning av “Jungfrun i Tidlösa”, en dikt som uppenbart är en pastisch på den medeltida trubadurpoesin. Växlingen mellan dur och moll speglar den förändring som sker i och med den järnklädde riddersmannens intrång i den sköna jungfruns tidlösa paradis, dittills förskonat från synd och sorg, svek och åldrande. “Hans namn var Tid, hans gång var bråd/ hans hjärta ont som få/ Och blodröd var hans mantelvåd /vid Tidlösa Rå”. Hagström visste förstås att Tidlösa är en vacker blomma som säreget nog blommar först när bladen vissnat om hösten, och som även går under beteckningen “Nakna jungfrun”.

 
Av Lars-Erik Larsson finns bland annat “Akvarell”, en dikt med doft av svensk sommar som med Larssons luftigt snirklande tonslingor ger en illusion av fjärilsflykt: “Men i mull och grus/ snigeln bär sitt hus/ ser väl sällan åt /en fjärilsflicka”. Finns på cd-albumet “Folkvisor” med Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg.

 
"Min blonda natt och sommar” är en av Hagströms allra vackraste kärleksdikter. Thorstein Bergmans tonsättning gör full melodisk rättvisa åt den vemodiga innerlighet som föreningen av norrländsk natur och minnet av en käresta skapar. “Jag tyckte du var här/ ja, var mig riktigt nära/ men det var bara vinden/ och minnet av dej”,

 
Sist vill jag nämna dikten “Blodfall”, som Thorstein Bergman sjunger utan ackompanjemang på albumet “Visor i Tidlösa”. Den är från poetens sjukdomsår när kampen mot leukemin präglade honom. Hagström, som såg sig själv som “bara mull och fråga”, var hela sitt liv upptagen av livsgåtorna och här gör han en mästerligt förtätad sammanfattning i några få utvalda ord:

Påle i kött,
liv i grav,
korn i fåra,
fisk i hav,
År, tundra,
rymd stum.
Blodfall,
sparlåga,
enkelrum.

_________________________

Thorstein Bergmans “Visor i Tidlösa” och Ann Sofie von Otters “Folksongs” finns på Spotify. Emil Hagströms samlade verk finns nu i digital form på Litteraturbanken.se

Jag har under årens lopp publicerat ett antal bloggposter om Emil Hagström. Som med lätthet återfinns om man använder sökfunktionen i spalten till höger.

Sensommar med Seneca och Schubert

Jag går i trädgården på landet, plockar och äter de söta opalplommonen direkt från trädet. Vindbyarna fäller en hel del av årets rika skörd av både plommon och äpplen. Deras intermittenta dunsande i gräset är långa stunder de enda ljuden, förutom bruset i lövträden och enstaka buller från grusvägens agrara trafikanter och deras maskiner, de som får Doro att vakna till och visa sin vaksamhet. Jagande och skällande löper han längs häcken förtjust över ett avbrott i den ibland alltför stilla tillvaron där plommonen långsamt spricker i solen och lockar amiralerna till sig.

Jag läser, omläser, Seneca och vad han hade att säga om livets korthet, och varvar det med Ovidius Metamorfoser. Begrundar om stoikern är någonting på spåren när han hävdar att livet väl använt är tillräckligt långt, att det inte är kortare än man gör det genom slöseri med tiden i allsköns ävlan och upptagenhet av oväsentligheter. Att således känslan av att livet har runnit ifrån en handlar om att inte ha brukat sin tid som man bort. "Är det icke bra sent att på allvar börja leva, först då livet nalkas sitt slut?", säger han lite förnumstigt.

Detta då man i stället kunde vara "en tidens sparsamme vårdare" och förlänga sitt liv genom att tillgodogöra sig den visdom man sällan uppnår i kontakter med sin egen begränsade umgängeskrets. Hellre då i tilllbakadragenhet hämta visdom från gångna tidsåldrar, hellre ta del av insikter som går att både leva och dö med. Han går dock inte så långt som att hänvisa till sig själv.

Så tolkar jag, kortfattat, den kejserlige rådgivaren Senecas livsfilosofi, han som samtidigt erkände att han inte alltid levt som han lärt, och vars liv fick ett olyckligt slut när den misstänksamme kejsaren (Nero) tog honom för en av dem som sammansvurit sig mot honom och därför befallde Seneca att begå självmord. Vilket enligt den tidens straffmätning var mer hedersamt än avrättning rakt av, så att säga.

Jag erinrar mig vad P O Enqvist skrev i "Lewis resa" om Sven Lidman och Lewi Pethrus, om deras komplexa relation och deras sista ord på dödsbädden. I Svens fall lär det ha varit ett fyrfaldigt: 

"Fiasko, fiasko, fiasko, fiasko!" 

Lewis sista ord var mera kryptiskt:

"Detta går inte att förklara". 

Kanske kunde Sven inte sammanfatta sitt liv bättre än som ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner och ideal, och i så måtto torde han inte vara ensam. Kanske tänkte han i Senecas banor: alltför mycken tid slösad på oviktiga ting. Medan Lewis misslyckande kanske inte bara handlade om honom själv utan om strävan att åskådliggöra det ofattbara, kort sagt fatta och förmedla vad han själv under ett långt liv hade predikat om? 

Sommaren är kammarmusikens stora årstid, med festivaler och mer än vanligt välbesökta kyrkor. Inte minst på landsbygden verkar många kyrkor leva upp sommartid när musiker och semesterfirare blandas med socknens få egna kyrksamma. 

Tuna medeltidskyrka i Tunaby, Uppland har jag cyklat förbi ett oräknat antal gånger på väg till livsmedelsbutiken i Alunda. Inte förrän nyligen har jag varit inne i den och det var Schubert som gav mig en anledning. Stråkmusiker från Gävle respektive Åbo symfoniorkester spelade den undersköna stråkkvintetten i C dur, D.956. I stället för stråkkvartett med dubblering av cellon, som verket är skrivet för, hade ena cellon bytts mot en kontrabas. Det gjorde musiken snäppet mer orkestral, vilket enligt min mening inte gjorde den sämre men inte heller bättre. Det var ett mycket fint framförande, inte tu tal om det.

Som alla kammarmusikvänner vet är detta ett mästerverk som Schubert komponerade i slutet av sitt korta liv. Att hans liv blev kort måste man nog hävda, alldeles oavsett det storartade livsverk han åstadkom under sin blott 31-åriga levnad. Varje gång han kommer på tal frågar jag mig vad ytterligare han hade kunnat skänka världen av hänförande skönhet om han åtminstone fått leva sex år till, det vill säga nå Mozarts levnadsålder?

Den oerhörda kraften och rikedomen i denna musik hör verkligen till det som inte går att förklara. Man får, som Tomas Tranströmer i dikten "Schubertiana", ta till metaforer och försöka beskriva något av den igenkännandets gripenhet som gestaltas. Tranströmer vill att vi begrundar hur mycket vi dagligen måste sätta vår tillit till av sådant som egentligen inte är värt vårt förtroende - under det att:

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. 

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Fem stråkar, en melodi, en ledstång till någonting annat.

Nej, det är inte mycket till "förklaring", men den är vad den är - en vidunderlig musik skapad för nästan två hundra år sedan och som vi - vilande i nuet - följer så som den bejakande följer oss:

Den långa melodin som är sig själv i alla
förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig
och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

 

Bilden: Tuna kyrka, Uppland, interiör. Foto: EJ.
Lyssna: T ex: Emerson Quartet & D Finck. Eller: Takacs Quartet & R Kirshbaum

Johann Sebastian Bach - Chaconne in D minor, for solo violin, BWV 1004

Denna den sista dansen i den andra partitan för soloviolin är någonting alldeles extra. Under cirka femton, sexton minuter i både moll och dur får Bach oss att glömma allt utom det variationsrika liv som ryms i detta stycke musik.

Karl Geiringer citerar i sin bok om Bach en äldre kollega: 

Philipp Spitta skrev om detta enastående mästerverk: "Från inledningens lugna värdighet till de trettiotvåendelsnoter som rusar upp och ned likt demoner; från dessa skälvande arpeggion som svävar så stilla... likt skymmande moln över en mörk ravin... Till den andäktiga skönheten i D-durpartiet där aftonsolen går ner i en fridfull dal... driver mästarens ande instrumentet till otroliga kraftyttringar. Denna ciaconna är en andens triumf över materien som inte ens Bach själv upprepat mera lysande." 

(Karl Geiringer: Bach. Pan/Norstedts, 1969, sid 285. Översättning: Kajsa Rootzén.)

Ja, nog är detta musikstycke ett under för envar att upptäcka. Skänk det en koncentrerad lyssning och du kommer att återvända, gång på gång, i evig tacksamhet över att någonting sådant finns. 

Jag fann denna unga skickliga musiker - Veronique De Raedemaeker - på Youtube och väljer att presentera hennes tolkning här och nu, även om alla stora och namnkunniga violinister - Haifetz, Perlman, Stern, Milstein m fl - har bidragit med inspelningar som man givetvis inte kan undvara.  

På landet i grönskan

Krönet passerat. Dagen när solen står som högst och ger oss den längsta dagen, är förbi. Den kom med livlig värma och jag har suttit på landet bland rosor, pioner och andra hastigt prunkande rabatter. Gräsmattan före klippningen beströdd av smörblomma, tusensköna och vitklöver. Aplarnas grenar alltmer nedtyngda av den växande frukten, medan vinbärsbuskarna vittnar om ett sämre bärår i år.

På värmeböljan följde en åskvädersdag till Doros stora förtvivlan. Han är skott- och åskrädd bortom allt det förnuft han naturligtvis saknar. Åskknallar, nyårsraketer och doktorspromoveringar gör livet outhärdligt för honom; helst vill han bara dra all världens väg i vantron att han kan springa ifrån helvetet. Det enda som hjälper något litet är att hålla honom tätt intill sig och med den likaledes tätt omslutande "åskvästen" på. 

I ett obevakat ögonblick när vi trodde att  knallarna var över, hördes ett förnyat muller i fjärran som inte undgick hans perfekt diskriminerande öron utan satte honom på språng utan hänsyn till våra kallelser. Han försvann snabbt ur vårt synfält och nu vidtog en orolig tid av väntan, av vankande och ropande, vankande och spanande, bort över betesmarkerna mot skogen och faran för att lon eller räven skulle få syn på honom. En flåsande utpumpad Doro som ett lättfångat byte - vårt inre skräckscenario. För att inte tala om lastbilarna på Hallstaviksvägen.

Tack och lov kom den moderna tekniken oss till undsättning. Via ett lokalt digitalt nätverk visade godhjärtade människor en bild på en hund som man hittat på Hallstaviksvägen. När vi hämtar honom beskriver de en lugn och snäll och tillgiven hund, vilket ju är alldeles riktigt. 

Dagen efter sken solen igen och jag kunde avsluta läsningen av den bok jag haft som huvudsaklig lektyr denna midsommar. Det är återigen en bok av Cees Nooteboom, ännu inte översatt till svenska men som finns på engelska: "533. A Book of Days (Maclehose Press, 2021, översättningen av Laura Witkinson; det nederländska originalet kom 2016).

Det är en sorts dagbok, men enligt författaren själv ändå inte en i traditionell mening. Bäst torde innehållet kunna karakteriseras som litterär essäistik blandad med de iakttagelser som en öppet sinnad författare som Nooteboom kan göra utifrån de platser han för tillfället bevistar. Inte för inte är Nooteboom känd som en resenär som med sitt stora bildningsbagage förmår skildra det han möter som mer än bara rapporter eller reportage. Den här boken är tillkommen på två orter under en tidsperiod som anges i slutet: San Luis - Hofgut Missen - San Luis, 1 August 2014- 5 January 2016. 

Nooteboom bor sedan flera decennier delvis på Menorca och den andra orten som nämns ligger i sydtyskland. De flesta naturiakttagelser han gör har med den mediterrana miljön att göra. Framför allt är det hans intresse för kaktusar som märks i den här boken, men i övrigt uppmärksammar han såväl de små sköldpaddornas och ödlornas gång på terassen som processionslarverna och deras giftighet. Om de senare visste jag tidigare intet, till exempel att de släpper sina ytterst tunna, giftiga små brännhår som flyger som pollen i vinden. (Se vidare, t ex här).

Det jag tycker om hos Nooteboom är hans mottaglighet och förmåga att förundras över både naturfenomen, konst och andra artefakter och sist men inte minst det som knyter an till läsefrukter. Undertexten inger känslan av existentiell svindel, det vill säga det som på ett eller anat sätt ökar tids- och livskänslan med dess ofrånkomliga inslag av tillfällighet och ändlighet. 

Han fastnar för stenlagda gravkammare från okänd urtid lika väl som storspovens rop mot stjärnhimlen och Voyager I och II som efter mer än fyra decennier lämnat vårt solsystem för fortsatt färd ut i okänt mörker.  

Beträffande det lästa berör han denna gång så olika författare som Max Frisch, Brecht, Borges och Gombrowics. Den sistnämndes begrepp omognad som ett slags ideal kopplas till popikonen David Bowie och dennes många skepnader som ett sätt att inte låta sig infångas och identifieras som en enda. Men kunde han undgå att åldras, och vem dog när Bowie dog?

Och vad om den stora världen? Den finns och den gör sig påmind. Om att lockas av att vända sig bort från världen och odla sin trädgård skriver Nooteboom följande:

"I do my best, but my garden is in the world, whether I like it or not. Curlews and Orion on the one hand, bodies floating in the water and men jumping onto moving lorries on the other." (sid, 173).

Och han erinrar sig en absurd historia när han en gång av ren nyfikenhet uppsökte ett kloster där nunnorna i sin cykliska tillvaro bakade kex till försäljning. Han ställdes där inför en lucka bakom vars glas en nunnas bleka ansikte dök upp; hon kunde se hans ansikte och möjligen något litet av världen bakom honom. På en bricka som sköt fram under luckan lade han pengarna och fick "a virginally packaged bisquits" i retur. 

När han på kvällen efteråt tittar på tv slår det honom att han betraktar världen, att han är nunnan. 

Foto: EJ (överst)

Nina Simone - I Wish I Knew (How It Would Feel To Be Free)

En ung musikskribent i DN tipsade nyligen om musik i media. Han hade bland annat upptäckt ett videoklipp på Youtube från en konsert med Nina Simone i Montreux, 1976: "I wish I knew". 

Hans entusiasm är lätt att förstå, och jag länkar mer än gärna vidare och drömmer mig samtidigt tillbaka till mitt sextio-sjuttiotal. En hel del av den tidens musik har jag i LP-form förvarad i tunga flyttkartonger på vinden. Där finns även en bunt Simone, dock ingen utgåva från det här tillfället i Montreux. 

Nej, den här underbara inspelningen hade gått mig förbi. Och efter att om och om igen ha lyssnat till den gick jag vidare och fann ytterligare ett inslag från samma konsert: "Stars/Feelings" här. 

De här båda klippen kan vara något av det mest drabbande som finns på Youtube, åtminstone vad gäller uttrycksfullhet i musik. Och jag syftar på helheten: rösten, pianospelet, blicken, gestiken och mimiken. Nina Simone kunde vara vrång och vresig i sin publikkontakt, men här bjuds vi in att dela hennes musikaliskt gestaltade frihetslängtan, kärlekssorg och smärtande vemod.

Här vittnar, i en och samma person, den klassiskt skolade pianisten och den saxofoniskt sonora jazzvokalisten om sin djupgående sårbarhet i sällsam kombination med en power som söker sin like.

Feelings... Yes, we always have a story to tell

Välljud i Berwaldhallen

Förra fredagens konsert i Berwaldhallen bjöd på ett rikt program, en utmärkt blandning av både välkänd och mer sällan spelad tonkonst med stort instrumentuppbåd för storslagen symfonik. I det här fallet Sergej Rachmaninovs grandiosa tredje pianokonsert och efter pausen Leoš Janáčeks "Taras Bulba" och Claude Debussys "La Mer". Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Harding med Leif Ove Andsnes vid pianot hade en lyckad om än svettig afton i ett fullsatt auditorium där sommarvärmen utomhus uppenbarligen följt med publiken in. 

En konsert som denna leder rätt ofta till ett efterspel, ett fortsatt lyssnande till de olika inspelningar av verken som finns att tillgå. Så även i detta fall.

Det är nio år sen jag sist hörde Rach-trean live, och det är förstås alltid med stora förväntningar man bänkar sig inför detta för solisten så krävande och för publiken så bedårande verk. Utan extrravaganta åthävor uppvisade Andsnes sina händers lek med klaviaturen (för att alludera till havsmusiken senare i programmet), med ett böljande tonflöde vars laddade underströmmar steg upp till ytan, av och till briserande i dramatiska utbrott från brass och tutti. Min enda randanmärkning är att balansen mellan orkester och solist inte alltid var den allra bästa; i synnerhet i första satsen drunknade pianot ställvis i tonsvallet. Just detta är tydligen den för dirigenten vanligaste svårigheten med detta verk - ser jag av min kommentar till den tidigare nämnda konserten med Valentina Lisitsa. 

Om det fanns någon gemensam nämnare för de olika verken så var det den starka orkesterkoloriten, alltmer framträdande ju längre aftonen led. Janáček har alltid fångat mig med sitt egensinniga tonspråk, lätt att känna igen, uttrycksfullt både med sina lyriska anspelningar på folkmusik och sina korthuggna, repetitiva fraser. 

"Taras Bulba" är programmusik byggd på Gogols historia om ett kosackuppror mot polackerna under 1600-talet, enligt Janáček själv en rapsodi i tre satser/episoder som återger hjältens och hans båda söners död med åtföljande profetia om en annan, framtida triumf. Med andra ord ett patriotiskt innehåll som jag väljer att tänka på i termer av hur en Taras Bulba i vår egen tid skulle tackla dagsläget och upproret mot det moderna tsarvälde som nu med våld vill kuva sin omgivning. I bästa fall en demokratiskt sinnad Taras Bulba som lämnat de profetiska drömmarna om tsar och ortodoxi.

Hur som helst är den här rapsodin helt fascinerande och jag är glad att på allvar ha upptäckt den.

Sist då impressionisten par préférence, Claude Debussy, vars havsmusik inte ska tas för tonmålande programmusik. Så sägs det i alla fall, men det är förstås inte alldeles enkelt att skilja tonmåleri av naturfenomen från stämningsskapande intryck av sådana fenomen omsatta i toner, i synnerhet som satserna bär titlar om gryning till havs, vågornas lek och vinden i dialog med havet. 

Nog finns det allmänt sett tillräckligt av dynamik i musikaliska förlopp för att föreställningar om vågsvall med lätthet ska infinna sig, låt vara att den komplexa harmoniken hos Debussy ju är det intressantaste med hans musik. Det är de mäktiga, feta ackorden som flyter omkring i orkestersatsen som ger den dess speciella karaktär av klangfärgskonst. 

Man kan nog ha lika stor behållning av den här musiken - liksom även av Janáčeks - om man lyssnar till den som till absolut musik.   

Inför Debussys mot slutet alltmer brusande musik inträffade något som kanske kunde tas som att någon behagade skämta med publikens föreställningar om vågors lek och dialogen mellan vind och hav. Jag satt på andra raden och när kulmen närmade sig var det någon som smög ut genom dörren i förväg, varvid en stark och uppfriskande fläkt utifrån hallen drog in och rörde om i den tjocka luften. Dock inte med förnimmelser av hav. Bara med en tydlig doft av kaffe från kafeterian. 

Foto: Arne Hyckenberg, Sveriges Radio

Underbart är kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder?

Når dig solen en glimt i sänder?

Ty, underbart är kort

Alldeles för kort

(Povel Ramel)

 

Foto: EJ

 

Till glädjen

Är det möjligt att lovsjunga glädjen i dessa tider av kris, krig och mörka krafters spel på världsscenen? Eller en mer defensiv fråga: Blir den stora världen bättre av att den lilla världens glädjeämnen försvinner? Måste man inte ta till vara de livsfrämjannde omständigheter som erbjuds i all den vedermöda som världen rymmer och som kanske väntar även den som vaknar till ännu en relativt smärtfri dag i vårens tid, låt vara en vår med isigt kalla vindar över ståndaktigt blommande scilla. 

Jag var nyligen i Berwaldhallen och lyssnade på Beethovens nionde symfoni, vars fjärde och sista sats som bekant är ett "Ode till glädjen" på basis av Friedrich Schillers dikt från 1785. Det är den kanske mest kända musiken av den döve tonsättargiganten, i vår tid använd också i de stora sammanhangen som hymn till friheten när muren föll, som melodisk protest i både Kina och Chile, som Europahymn och mera därtill. 

Glädje sköna gudagnista,
dotter av Elysium, eldbesjälade vi drista

träda till ditt helga rum.

Se din trollmakt sammanlöder

vad som åtskilt tiden ställt

alla mänskor bliva bröder

där du dina vingar fällt.

        (Översättning: Hugo Tigerschiöld)

Det är stora ord och Beethoven pumpar upp musiken till en extatisk kulmen som ska fylla oss med den optimism som Schiller själv lär ha betecknat som verklighetsfrämmande. Nog för att det kan behövas både gudagnista och musikens trollmakt för att hålla liv i humanistiska ideal om broderskap, men vi vet samtidigt att det "åtskilt tiden ställt" fortfar att vara splittrande och konfliktfyllt och endast i bästa fall leder till vårt önskade bästa fall.

Det var egentligen 96-årige Herbert Blomstedt som skulle leda Sveriges Radios Symfoniorkester i ett annat av Beethovens storslagna verk, nämligen Missa Solemnis, men han tvangs ställa in efter att ha fallit och skadat sig. Han ersattes av en mindre än hälften så gammal amerikan. Frågan är om den förunderligt vitale nestorn bland världens nu levande dirigenter förmår resa sig och återkomma eller ej. Han som berett oss så många glädjerika stunder har kanske nu gjort sitt på dirigentpulten.

Under alla omständigheter är det mellan glädjen i nian och Miserere-ropen i mässans sista sats, Agnus Dei, som vi kastas. 

En sorts svar på min fråga inledningsvis fick jag i intervjun med Salman Rushdie i Svt:s "Babel". Med ena ögat borta som det mest påtagliga resultatet av det brutala knivöverfallet föreföll han mentalt obruten och rent av alert, vittnande om sin livsbejakande inställning.

I sin nya bok ställer han sig frågan: "Vad gör man med sitt liv när man fått en andra chans att leva?". Svaret han gav i teveprogrammet löd: "Man lever ett så rikt liv man kan." Vilket för hans del mera preciserat innebär att älska och bli älskad, arbeta vidare, och kämpa för yttrandefriheten.

Foto: EJ. Ovan: Scilla, Uppsala, våren 2024. Nedan: Doro leker med en boll den första riktigt varma vårdagen den sista april 2024.

De blivande klassikerna och alla de glömda

Två bokliga händelser fick mig att reflektera över skönlitterära författares livslängd, det vill säga deras eventuella fortlevnad efter döden genom efterlämnade verk.

Jag gick utan speciellt ärende in i Akademibokhandeln och mönstrade deras hyllor för skönlitteratur. Nyutkommet var ordentligt markerat, och jag såg namn på namn på för mig okända men möjligen läsvärda författare. Undrade om någon av dem skulle tillhöra de om femtio år namnkunniga, om dessa titlar som nu frestade med historier om "kärleken, livet och andra katastrofer" (som det heter i ett bokförlags helsidesannons om några av deras författare i DN idag), som om de bar på en existens bortom drunkningsdöden i de närmaste årens bokfloder.

Samma dag mönstrade jag även mina egna hyllor i jakten på en bok som jag inte visste exakt var jag hade. Jag fann den till sist; det var "Petrarca i Provence" av nyligen bortgångne Anders Hallengren. Under letandet fann jag en helt annan bok som jag en gång i begynnelsen av mitt boksamlande införskaffade, en pocket med gulnade blad som överlevt flera hyllrensningar under drygt sextio års tid.

Boken heter "Tryckpunkter. 23 svenska författare i egen sak", tryckt 1967 på Pan/Norstedts förlag. Det är alltså fråga om endast Norstedts dåtida författare som här lämnat bidrag till en antologi om sitt skrivande, hur det en gång började, processer, mottagande, resultat. De är sinsemellan mycket olika, de flesta så pass intressanta att det motiverade deras allmänna utgivning, trots att de ursprungligen bara var tänkta att publiceras som privat förlagstryck till julen 1966.

Av dessa tjugotre författare är ett fåtal välkända och fortfarande lästa. Dit räknar jag P O Enquist, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Kjell Espmark, Birgitta Stenberg, Per Wahlöö (i paret Sjövall/Wahlöö) - och då inte bara för att de överlevde de flesta andra i sin generation och vid hög ålder var produktiva ännu efter millennieskiftet. 

Andra är kända för bildat folk i min generation trots att de inte längre ges ut på nytt och inte heller hålls vid liv av entusiaster i ett litterärt sällskap. Dit hör Knut Ahnlund, Lars Ardelius, Heidi von Born, Per Agne Erkelius, Göran Palm, Per Olof Sundman.

Och så finns här också en tredje kategori med namn som idag nog bara undantagsvis känns igen av gamla litterater som hängt med ända sedan sextio-sjuttiotalet: Göran Börge, Barbro Dahlin, Reidar Ekner, Bosse Gustafsson, Sten Hanson, Kristina Hasselgren, Thorsten Knöfel, Nils Leijer, Arne Lundgren, Evert Lundström, Kurt Salomonson. Bara fyra av dessa känner jag själv till, två av dem även läst något av. 

Börge är en utmärkt reseskildrare, framför allt av länderna kring Medelhavet. Lundgren är mig bekant som översättare av poesi från portugisiska och italienska. Salomonson har jag tyvärr ännu inte läst fastän jag borde; han är den dolde västerbottensförfattaren som märkligt nog är från samma by som P O Enquist, nämligen Hjoggböle. Från sin bakgrund som gruvarbetare hämtade han stoff till berättelser som gjorde honom kontroversiell bland både arbetsgivare och fack. 

Ja, vilka överlever och vilka försvinner? Och vilka bland de senare förtjänar måhända ett förnyat intresse? DELS (De litterära sällskapen i Sverige) utgav 2019 en uppslagsbok - "Sverige läser" - med korta presentationer av "1066 böcker ur tusen år av svensk litteratur från vikingatid till år 2000". De litterära sällskapen som samlas kring en viss författare bildade utgångspunkten och kompletterades med en referensgrupps och några specialisters förslag på svenska författare i olika genrer som borde noteras. Det blev en pocketkatalog att bläddra i och stimuleras av för vidare bekantskap genom bibliotek, antikvariat och andra litterära kanaler.*

En sådan sammanställning kan givetvis inte göra anspråk på att vara heltäckande. Jag roade mig med att i registret i "Sverige läser" söka efter de författare i "Tryckpunkter" som jag hänförde till den tredje kategorin. Ingen finns med. Nyfiken sökte jag vidare på nätet där Wikipedia ofta har en del att berätta.

Jag sökte och fann exempelvis Thorsten Knöfel, ett namn jag aldrig hört nämnas i något som helst sammanhang. Han visar sig vara en författare som lovordades för de verk han utgav från debuten 1960 - "Zongränsen", som behandlade efterkrigstidens tyska skuldproblematik - och "Den blå boulevarden" (1962) - en uppgörelse med den hemingwayinspirerade Parisromantiken - och vidare ytterligare ett par romaner på samma tema som i debutverket. En barnbok - "Tigern som följde med hem" - var det sista som publicerades 1971. Sedan satte den socialrealistiska trenden stopp för fortsatta historier av den fantasifulle barnboksförfattaren.

Knöfel var född i Malmö 1926, son till en startmästare (bonuskunskap: det har med flygledning att göra) och dog i Järfälla 2011. Efter sin drygt decennielånga karriär som författare var han sedan verksam som en enligt uppgift mycket uppskattad lärare i tyska och svenska. 

Thorsten Knöfel, en gång prisad med omdömen som "raffinerad berättare", "märkvärdig talang" och för en prosa med "frapperande artistiska kvaliteter", nog förefaller han väl värd att uppsöka och kanske upptäcka på nytt. 

Frågan om vilka av dem som idag toppar listorna med goda recensioner som fortfarande finns bland de namnkunniga om femtio år, den kan givetvis bara framtiden besvara. Mer än en Knöfel lär försvinna i bokflodens strida strömmar i de växlande konjunkturernas litterära landskap.

* "Sverige läser" är numera digitaliserad och återfinns på DELS hemsida - här.